Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Viktor Barth-Kron

Nu har januaripartierna fått sitt stora projekt

ENAD FRONT. Mats Persson (L), Magdalena Andersson (S) och Emil Källström (C). Även Per Bolund (MP) deltog vid presskonferensen på måndagsmorgonen.Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Nyamko Sabuni efterlyste tidigt ett ”gemensamt projekt” för samarbetet mellan S, MP, C och L. Det såg hopplöst ut, men nu står projektet plötsligt där.

Januaripartierna håller på att bli coronapartierna – med uppdrag att rädda Sverige.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Länge pendlade stämningen i regeringssamarbetet mellan stel och usel. Liberalernas budgetperson Mats Persson såg ut att vilja sjunka genom jorden på varje gemensam presskonferens, Annie Lööf (C) skällde ut S-ministrar på Twitter och för bara några veckor sedan kallade finansminister Magdalena Andersson (S) samarbetspartiernas skattepolitik för ”tönterier”.

När det historiska räddningsprogrammet för svensk ekonomi presenterades på måndagsmorgonen var stämningen en annan. Svenska fanor, samförstånd, beslutsamhet. Till och med Mats Persson såg ut att gå in för sin roll.

Grundproblemet med den regeringsbildning som skedde efter valet var inte de inblandade partierna i sig. Visst skiljer mycket mellan S, MP, C och L, men politiska program har formats av betydligt mer udda kamrater än så.

Det konstiga var hur man gjorde det: Genom ett detaljerat politiskt ”avtal”, slutet under hård tidspress och med noll ömsesidigt förtroende, vars genomförande skulle konsumera det mesta av både reformutrymme och resurser i regeringskansliet under hela mandatperioden. 

Det framstod som ohållbart, eftersom politik nästan aldrig som man tänkt sig. Att regera ett land handlar till mycket stor del om att reagera på olika oförutsedda händelser. I världen och i det egna landet.

Det kan handla om positiva saker, som nya och omvälvande tekniska landvinningar, men det är inte sällan olika typer av hot och kriser. Finanskris, flyktingkris, rysk upprustning, brittiskt EU-utträde – och nu också en dödlig pandemi.

Händelserna efter valet 2018 rör sig dock snabbt mot historieböckerna nu. De flesta av ”reformerna” i januariavtalet framstår som närmast komiska hårklyverier i förhållande till det krispaket som nu börjat rullas ut.

När liv, hälsa, hundratusentals jobb och landets välstånd ligger i potten skiljs stort snabbt från smått. Det framkommer med all oönskvärd tydlighet varför och hur politik egentligen är större och viktigare än något slags tävling om taburetter eller om vem som fått flest kryss i sitt valmanifest.

Vad gäller de politiska relationerna går vi därför kvickt från en tid där trenden var konfrontation från alla håll, till en där ingen vill framstå som småaktig.

Även oppositionen har bjudits in till bordet, och tagit sig an inbjudan med ett betydande mått av god vilja. Det gäller främst Moderaterna och Kristdemokraterna, men även Sverigedemokraterna har börjat andas i mindre konfrontativ riktning. I morse gick Jimmie Åkesson ut och gav sitt stöd till regeringens krispaket.

Framtiden är lång, vilket dessvärre också lär gälla krishanteringen. Men det kommer att bli svårt för alla inblandade att efteråt backa tillbaka ner i de skyttegravar som man varit nedgrävda i, från valrörelsens efterspel och fram till nu.

Tidigt i sitt partiledarskap efterlyste Nyamko Sabuni (L) en ny och gemensam vision för partierna i regeringssamarbetet. Varken hon eller någon annan kunde dock sätta fingret på vad ett sådant gemensamt projekt skulle bestå av, annat än den abstrakta kampen mot högernationalismens eventuella inflytande.

Nu står projektet plötsligt där, uppenbart för alla: Att rädda landet – från ett elakt virus, men också från ekonomisk ruin i dess efterföljd.

Det var kanske inte den vision Sabuni hade sett framför sig, men politik blir som sagt sällan som man tänkt sig. Och som grund för gemenskap är det svårt att tänka sig något starkare.