Viktor Barth-Kron
Det står på nyhetsplats i Aftonbladet att Vänsterpartiet och dess ledare ”bråkar sig igenom valrörelsen”.
Det låter aggressivt och inte alldeles trevligt. Vari består då detta ”bråk”?
Jo, Nooshi Dadgostar har mage att fortsätta hävda en åsikt som fram till i söndags även var regeringens och riksdagsmajoritetens, och som fortfarande delas av omkring en fjärdedel av folket: Att Sverige inte bör gå med i Nato.
Mycket allvarligt, naturligtvis.
Exemplet är anekdotiskt, men trenden övertydlig.
Sverige har svängt. Tåget har lämnat perrongen, de flesta har slängt sig ombord, och kvar på stationen – nu med hela bevisbördan – står de som faktiskt trodde på det som sades tidigare.
De framställs i bästa fall som envisa bråkmakare, i värsta fall som något betydligt mörkare.
Det är långt ifrån första gången det händer. Parallellerna till migrationskrisen hösten 2015 och den invandringspolitiska tvärvändningen är exempelvis övertydliga.
I efterhand är det som hände då självklart för alla i den svenska mittfåran. Åtgärder som beskrevs som juridiskt omöjliga och som ekande av stöveltramp i augusti 2015 var anständig konsensus några månader senare, och är så än i dag.
Till och med Centerpartiet berömmer sig numera för att ha ”varit med och tagit ansvar” för åtstramningen, trots att de i verkligheten ägnade krisförhandlingarna 2015 åt att skicka välkomsthälsningar på arabiska och kräva utökade rutavdrag.
De kommer undan med det, eftersom så många andra också har aktier i den kollektiva förträngningen.
Då var ursäkten för de yrvakna panikhandlingarna att den stora vågen av asylsökande inte kunnat förutses, och att den i grunden förändrade förutsättningarna för politiken.
Det var trams då, och det har bara blivit mer trams med tiden.
Vid varje enskilt år efter 2015 har antalet nya asylansökningar legat långt lägre än under de öppna hjärtanas 2014, men den nya konsensuspunkten ligger fast.
Nu är det Rysslands krig mot Ukraina som sägs ha förändrat allt.
Med ett utpräglat pragmatiskt förhållningssätt till säkerhetspolitik – exempelvis det finländska – går det förstås utmärkt att se Putinregimens senaste övergrepp som det som får vågskålen att tippa över. Vilket man också gör i Helsingfors.
Den tidigare offentliga hållningen i Sverige var dock snarare ideologisk, principiell och moralistisk. Nu är den även död.
Slutsatserna i riksdagens säkerhetspolitiska analys är på det viset hisnande läsning.
De nu bärande argumenten för en svensk Natoansökan var precis lika giltiga den 23 februari, och för den delen tio år före det. Då avfärdades de dock, av många nysvängda centralfigurer, som oseriösa felaktigheter.
I stället för att jaga kättare mot den nya läran borde vi kanske ta ett steg tillbaka och fundera över några saker. Det gäller inte bara politiker, utan i minst lika hög grad medier, myndigheter och andra som är med och formar offentligheten.
Vad är det för dysfunktionalitet i det svenska intellektuella livet som gör oss så oförmögna att se runt hörn? Även när hörnen är tämligen raka?
Vilka andra saker som tas för givet i dag kommer att ses som bråkig extremism om några veckor, månader, år?
Diskutera (eller bråka) med din bänkkamrat.
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen.
LÄS MER: Så pressas Andersson av Erdogan: ”Väldigt känsligt”
LÄS MER: Viktor Barth-Kron: Visst gör det ont när doktriner faller
LÄS MER: Han är hjärnan bakom SD:s kontroversiella budskap
LYSSNA: Nytt avsnitt av politikrummet: Annandag Nato
