Viktor Barth-Kron
Coronakrisen har vänt det mesta upp och ned, men ibland händer trots allt saker i det politiska livet som känns lustigt välbekanta. Söndagskvällen bjöd på ett sådant tillfälle – en liten resa tillbaka till en enklare och gladare tid, när det hetaste ämnet i politiken var vem som skulle prata med vem, hur och när.
Följande hände: Plötsligt avbröt Annie Lööf sin föräldraledighet och lät meddela sig på DN Debatt, tillsammans med vikarien Anders W Jonsson. Ärendet: Partierna i regeringssamarbetet borde bjuda in Moderaterna till ett formaliserat samarbete, i första hand om krispaketen i coronans spår.
Man noterade generöst att Moderaterna hade agerat ansvarsfullt ”de senaste veckorna” och hänvisade till hur regeringen Bildt tagit med Socialdemokraterna i båten under 1990-talskrisen. Det hela kändes dock lite udda.
Vadan detta? Varför från Centerpartiet, varför via media, och varför just nu? Att själva regeringen genom Magdalena Andersson (S) kommenterade saken med artigt ointresse gjorde det än märkligare.
Fast ändå inte.
Det finns ingen anledning att tvivla på centerpartisternas goda intentioner – de tycker verkligen att det här vore bra för Sverige. Saken är bara den att det har Centerpartiet tyckt hela tiden, eller i alla fall sedan valet 2018.
Ni minns kanske hur det blev den hösten. Ulf Kristersson ville bilda borgerlig regering, med planen att få Sverigedemokraternas stöd. Stefan Löfven ville samtidigt sitta kvar, tolererad av Vänsterpartiet och med ett samarbete ”i mitten”.
Bägge behövde få Centerpartiets stöd för sina planer, men centerpartisterna ville inte välja. I stället tyckte de att alliansen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle samarbeta om regeringspolitiken allihop.
Både Löfven och Kristersson var dock kallsinniga till det. Tiden gick, och till sist valde Centern – under stor vånda och irritation – ett samarbete med S och MP.
Men skam den som ger sig. Centerpartisterna ser i och med coronakrisen en ny chans att släpa in Moderaterna i det stora samarbete man önskar sig, och att därmed lämna Vänsterpartiet, SD och nu även KD utanför.
När Anders W Jonsson (C) och Elisabeth Svantesson (M) möttes i SVT på söndagskvällen blev respektive agenda tydlig.
Jonsson hade svårt att motivera varför exempelvis Kristdemokraterna inte omfattades av inbjudan. Om målet bara vore att laga parlamentariskt stark soppa med så få kockar som möjligt uppstår nämligen frågan varför C själva ska vara med i köket – den rödgröna regeringen och Moderaterna har ju egen majoritet ihop, utan liberala stödpartier.
Elisabeth Svantesson sade sig å sin sida gärna vilja vara konstruktiv och ta ansvar, men såg hellre att ansvaret togs i det ordinarie riksdagsarbetet. Där fanns det, menade hon, också en majoritet för de förslag man ville se – händelsevis en majoritet bestående av de borgerliga och SD.
Den här dragkampen lär fortsätta. Den kan framstå som ett tramsigt sällskapsspel, men precis som vid regeringsbildningen ska man nog snarare se det som ett sällskapsspel med ovanligt höga insatser.
Den stora krishanteringen från politiskt håll handlar inte om epidemiologi, utan om ekonomi. Vem ska få vilket krispaket? Hur ska Sverige, dess samhällsliv och näringsliv återstartas den dag viruset dragit förbi?
Det handlar om stora och dyra beslut, som helt kommer att dominera återstoden av mandatperioden och förmodligen prägla även nästa. Vilka partier som är med och fattar de besluten spelar givetvis stor roll.
Med januariavtalet överspelat är Centern oroliga för att hamna ensamma med Socialdemokraterna, som kan misstänkas dra i väg åt vänster i krishanteringen. Därför vill man absolut ha med Moderaterna, som man står betydligt närmare ekonomiskt, som motvikt.
Moderaterna ser samma sak, fast från ett annat håll. Om ekonomi blir huvudfrågan igen, då finns goda möjlighet att återförena borgerligheten och på sikt nå regeringsmakten enligt den ursprungliga planen.
Ingen moderat vill heller gå till val 2022 som ett av många stödpartier till en statsbärande socialdemokrati.
Kanske blir det ändå centerpartisterna som får som de vill den här gången. Ju djupare krisläget sjunker in, desto mer kommer trycket att öka på Moderaterna.
Ulf Kristersson har faktiskt formulerat det själv. När han 2018 avfärdade tanken på samverkan med S var det med ett förbehåll, som han upprepade så fort han fick chansen:
”Samlingsregeringar har man i nationella krislägen, där är vi inte.”
Nej, det var vi kanske inte. Men nu är vi.
LYSSNA: Verkställande utskottet – Expressens podcast om politik: ”Allt gynnar SD – utom corona”
