Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Viktor Barth-Kron

Kristersson har en poäng – extra val vore inte fel

Expressens Tomas Nordenskiöld och Viktor Barth-Kron analyserar.
Ulf Kristersson har en poäng – om än inte de poänger han själv pekar på, skriver Expressens Viktor Barth-Kron. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Stefan Löfven under dagens debatt i riksdagen. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

De politiska konflikterna är kortslutna, och i dess ställe bråkar man om vem som varit mest ohederlig. Det är ingen lysande situation.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Många väljare ser att politiken bara tjafsar, konstaterar Ulf Kristersson. Därför vill han se ett extraval.

Det kan framstå en aning motsägelsefullt – det senaste valåret präglades ju inte direkt av konstruktivt samförstånd. En ny valrörelse skulle förmodligen göra allt annat än att dämpa konfliktnivån, om det nu vore målet.

Ser man på onsdagens partiledardebatt i riksdagen, den verkliga startpunkten för politikåret 2020, är det dock lätt att förstå vad han syftar på.

Konflikterna är kortslutna 

Stefan Löfven vill bygga ett nytt folkhem, med plikt och rätt som ledord. Brottsligheten ska bekämpas hårt, integrationen förbättras, välfärden stärkas och klimathotet mötas.

Knappt någon i oppositionen har några som helst invändningar – i sak. Däremot har de synpunkter på leveransen.

SÅ VAR PARTILEDARNA I DEBATTEN

Stefan Löfven (S)

Slog an sin vanliga ton om hur 2020-talet ska bli det starka samhällets årtionde; om hur det nu är dags att återuppbygga folkhemmet. Ett budskap med potential, men en fråga ekar i bakgrunden: När, av vem och varför revs det gamla folkhemmet, och varför åtgärdade regeringen inte detta på 2010-talet?

 

Ulf Kristersson (M)

Har börjat året ovanligt framåtlutad, med initiativ om extrapengar till kommuner och utspel om extraval. Har lätt för att beskriva vad som inte fungerar i Sverige, men alltjämt svårare att sätta fingret på exakt vad en annan regering skulle göra åt det. Mest passionerad i attackerna på Centerpartiet.

 

Jimmie Åkesson (SD)

Hade valt kärnkraften som dagens tema, men energifrågan (och Åkesson) blev något perifer när debatten i stället kom att kretsa kring välfärdens finansiering och extravalshotet. Hamnade på defensiven när replikerna handlade om SD:s klimatskepsis snarare än om favoritämnena.

 

Anders W Jonsson (C)

Ersatte föräldralediga Annie Lööf och gjorde sitt bästa för att lyfta in nya ämnen i debatten, främst missbruksvården och våld mot kvinnor. Det är svårt i den här typen av debatter, eftersom motdebattörerna hellre svarar med något de själva vill prata om. Fick på pälsen av både Sjöstedt och Kristersson.

 

Jonas Sjöstedt (V)

Skulle enligt januariavtalet bli utan inflytande, men framstår just nu som politikens centralfigur och riksdagens vågmästare. Sjöstedt trivs i den rollen, och i debatter. Har ryktats vara på väg ut som partiledare, men av det syntes ingenting under den här debatten.

 

Ebba Busch Thor (KD)

Lät som en sydeuropeisk vänsterpopulist när hon attackerade regeringens skattesänkningar för storbanksdirektörer. Krävde mer pengar till välfärden och hyllade statlig kärnkraft. Lite som en socialdemokrat från sextiotalet, som till varje pris vill avsätta S-regeringen. KD är något för alla.

 

Johan Pehrson (L)

Ersatte Nyamko Sabuni, som saknar riksdagsplats, och försöker vara pragmatisk i ett allt mer upphettat klimat – Liberalerna är ju både för och emot januariavtalet. Pehrson själv var från början emot, vilket märks. Debattens sociala smörjmedel mellan högern och januaripartierna.

 

Isabella Lövin (MP)

Försökte återstarta den gamla debatten om ”Sverigebilden” och oppositionens svartmålning av denna. Det höll i någon minut, sedan kom Stefan Löfven med rakt motsatt förhållningssätt och förklarade att han ”delade väljarnas ilska” över alla missförhållanden. Det lyfte inte i dag, heller.


Folkhemmet är raserat, fusk lönar sig, brottsligheten är bortom kontroll, integrationen en katastrof, välfärden underfinansierad och klimatpolitiken ineffektiv. Enligt oppositionen.

Eftersom även förslagen på lösningar är snarlika varandra – fler poliser, mer krav i integrationspolitiken, mer pengar till kommuner och regioner – är det förståeligt om en normalt funtad väljare blir lite förvirrad. Vad bråkar de om, egentligen?

Januariavtalet har inte bara avvecklat den gamla blockpolitiken, det har också kortslutit de flesta traditionella konflikter mellan vänster och höger. Kvar som tydliga stridsfrågor finns i praktiken migrationspolitik och kärnkraft.

Poängen med ett nytt mandat 

”Det enda som kan lösa knutarna är ett extraval”, säger Ulf Kristersson. 

Det förefaller osannolikt. Sannolikheten för att partier som trivs ihop skulle kunna bilda en tydlig majoritet framstår som minimal, att döma av alla opinionsmätningar. Däremot skulle det finnas andra poänger med att be väljarna om ett nytt mandat.

Valet 2018 utspelades till stor del på vilseledande premisser. 

Socialdemokraterna byggde sin valrörelse på att angripa M och SD för saker som de visste att C och L också ville göra, och som S uppenbarligen var redo att gå med på så snart tillfälle gavs. 

Centern och Liberalerna gick till val på att byta ut en regering som de sedan, efter det helt väntade valresultatet, lät sitta kvar.  

Moderaterna och Kristdemokraterna lovade att inte samarbeta med Sverigedemokraterna – vilket de nu ändå gör, som en konsekvens av sitt eget vägval i regeringsfrågan.

Trots allt: Det lär inte hända

Alla attackerar varandras nya sällskap, med full kraft och ögat fullt av bjälkar. Väljare i många läger känner sig lurade, men av helt olika skäl.

Så jo, Ulf Kristersson har en poäng – om än inte de poänger han själv pekar på. 

Ett extraval skulle knappast dämpa konfliktnivån, eller lösa ut samhällsproblemen. Men givet att partierna nu har visat sina kort skulle ett nytt mandat från väljarna kunna ge den som bildar regering efteråt, oavsett vem, något minst lika viktigt: en tydlig känsla av legitimitet.

Därmed inte sagt att det kommer att hända. Det nuvarande regeringsunderlaget, bestående av S, C, L, MP och V, har tappat stöd sedan valet och en riksdagsmajoritet för högeroppositionen ligger inom räckhåll. Det skulle förvåna storligen om Stefan Löfven inte kunde hitta en väg att traggla vidare, utan att behöva möta väljarna snarare än nödvändigt.

Se Kristerssons utspel om extra val

Moderaternas partiledare gick ut hårt mot regeringen och statsministern under debatten.


LÄS MER:
Barth-Kron: Det finns ingen väg ut för januaripartierna