Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Viktor Barth-Kron

Jonas Sjöstedt kunde aldrig fånga missnöjet

Jonas Sjöstedt avgår som Vänsterpartiets ordförande.
Jonas Sjöstedt efter TV4:s partiledardebatt i september 2018.Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Under Jonas Sjöstedts tid som ledare växte ett parti som sade sig företräda folket mot etablissemanget upp till ett av landets största.

Det var inte Vänsterpartiet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Som person har Jonas Sjöstedt varit en odiskutabel tillgång för Vänsterpartiet. 

Det har varit svårt för motståndarna att dra det klassiska kommunistkortet mot en mysfarbror som bakar bullar, citerar Palme och mest verkar vilja ha det som på 1980-talet. På 80-talet i Sverige, kan tilläggas. 

Att Sjöstedt dessutom stått i viss särklass bland partiledarna som retoriker är förstås inte heller något minus. 

Som reaktionerna på hans avgång visar har han rönt uppskattning långt utanför partiets gränser, och han avslutar med förtroendesiffror som slår både den socialdemokratiske statsministerns och oppositionsledarens.

Ändå är det svårt att se Jonas Sjöstedts partiledarskap som någon framgångssaga för Vänsterpartiet.

Valet 2014 blev en missräkning. Trots åtta års högerstyre trampade Vänsterpartiet vatten, inte alls långt från riksdagsspärren. 

2018 skulle så det stora lyftet komma. Förväntningarna var på topp och opinionsmätningarna pekade mot tvåsiffrigt, men det stannade vid måttliga 8 procent och en påtaglig besvikelse. Även om partiledningen låtsades som motsatsen.

För att se det verkliga bekymret måste man dock lyfta blicken en smula.

Under Sjöstedts 2010-tal växte ett parti som sade sig företräda folket, mot etablissemanget i Stockholm, upp från ingenting till ett av landets största. De pratade om att återupprätta folkhemmet, grävde väljare djupt in i det socialdemokratiska kärnlandet och blev med marginal näst störst i LO-kollektivet. 

Det var inte Vänsterpartiet.

Om Sverigedemokraternas framfart har Jonas Sjöstedt inte haft mycket annat att säga än att rasismen ska bekämpas, men oförmågan att fånga upp missnöjet med samhällsutvecklingen är hur man än vänder på det ett historiskt misslyckande för ett parti som vill göra just det.

Dessutom en katastrof för utsikterna att bedriva rödgrön politik i Sverige.

Sakpolitiskt blir bilden blandad. Under förra mandatperioden förhandlade Sjöstedt och Vänsterpartiet framgångsrikt med den rödgröna regeringen, låt vara med betydande hjälp från de borgerliga genom decemberöverenskommelsens märkliga konstruktion.

Något vinstförbud i välfärden blev det visserligen aldrig, men man lyckades åtminstone förflytta Socialdemokraterna åt vänster på den punkten. Vilket är nog så viktigt för en vänsterpartist.

Strategin om att vara pragmatisk och salongsfähig körde dock in i väggen efter valet 2018.

Vänsterpartiet fick inte vara med i januariöverenskommelsen, men släppte ändå fram Stefan Löfven när Socialdemokraterna och Centern hotade med att en mörkblå regering annars stod för dörren.

Det kanske lät logiskt då, i stridens hetta, men problemet blev snabbt uppenbart. Samtidigt som SD välkomnades in i riksdagens nya högerklubb hade V plötsligt blivit riksdagens enda isolerade parti.

Stegvis under vintern har Vänsterpartiet höjt tonläget och trycket mot regeringen, med målet att ta sig tillbaka in i den politiska värmen.

Om Jonas Sjöstedts efterträdare fullföljer det han har påbörjat, och med de vapen som finns tillgängliga kräver en plats vid bordet för Vänsterpartiet, går bollen tillbaka till Centerpartiet och Liberalerna. Vad är egentligen värst: Att förhandla med V, eller att släppa fram den där Kristerssonregeringen som man varnat så mycket för?

Visst är det fascinerande. Enligt januariavtalet skulle Vänsterpartiet inte ha något inflytande under den här mandatperioden. Ett år senare står hela den övriga riksdagen på tå, i spänd förväntan inför Vänsterpartiets partiledarprocess.

Det ser ut att bli en lång vinter för Stefan Löfven och hans regering.

De kan ta över efter Jonas Sjöstedt

Vänsterpartiets ledare kommer att avgå i vår – nu är spekulationerna om vem som blir hans efterträdare i gång.