Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Viktor Barth-Kron

Januariavtalet är i praktiken dött

M, KD, V och SD överens om välfärden.
Statsminister Stefan Löfven (S).Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C).Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Ett nytt läge i svensk politik, säger Liberalernas Mats Persson efter att M, SD, V och KD gått ihop om en extra ändringsbudget. I det har han både rätt och fel.

Fel, eftersom minoritetsregeringar som åker på pumpen i riksdagen numera tillhör vardagen i Sverige.

Rätt, eftersom januariavtalet nu i praktiken upphört att gälla.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I sak innehåller onsdagens besked från M, V och KD, och stödet från SD, ingen oerhörd dramatik. Man har i praktiken enats om att höja regeringens bud när det gäller generella statsbidrag till kommuner och regioner – ”välfärden”, som man säger – från ytterligare 5 miljarder kronor till sammanlagt 7,5 miljarder för 2020.

Inget parti har några allvarliga invändningar mot det. Tvärtom har samtliga åtta riksdagspartier på sistone tävlat om att vara kommunernas bästa och mest generösa vän.

Det allvarliga för den rödgröna regeringen och dess samarbetspartier är i stället hur det hela gått till: Att en samlad opposition kliver in i budgetprocessen, och finansierar egna satsningar genom att stoppa sådana som planerats av regeringen.

Den här gången är det bland annat Centerpartiets omhuldade ingångsavdrag och Miljöpartiets nya version av friåret, ”utvecklingstiden”, som skjuts ned. Det är det andra stora bakslaget för Centerpartiet på kort tid – strax före jul gick ju samma oppositionskvartett ihop om att tvinga fram förändringar i reformen av Arbetsförmedlingen.

För Socialdemokraterna är samtliga oppositionsingrepp hittills sannolikt välkomna i sak, men djupt oroande i form. Om oppositionen kan göra det här nu, varför inte en gång till? Och sedan ytterligare en?

Det är inte svårt att föreställa sig hur något liknande kan utspela sig vid varje framtida budgetrunda: Moderaterna och Vänsterpartiet ringer varandra för att stämma av vilka aktuella reformer man kan enas om att ogilla, varpå man helt sonika stryker dessa och petar in generella statsbidrag i stället.

Med följden att regeringens omhuldade 73-punktsprogram snabbt börjar likna en hagelperforerad schweizerost.

Vad har då januaripartierna för handlingsalternativ? Det enklaste och mest uppenbara vore förstås att göra det som oppositionspartierna nu gjort – skaffa sig en majoritet i riksdagen. Det räcker med ett parti till, och händelsevis har ett sådant redan anmält intresse.

Vänsterpartiet önskar inte att bygga sin framtid med högern, om någon nu trodde det.

”Vårt erbjudande om att förhandla med regeringen om ännu mer pengar till välfärden kvarstår”, säger Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt på onsdagen, med en övertydlig blinkning. 

Vänsterpartiet önskar inte att bygga sin framtid med högern, om någon nu trodde det. De vill tillbaka till Socialdemokraternas förhandlingsbord, och de är beredda att ta strid för saken.

Problemet är att en sådan förhandling skulle strida mot en av januariavtalets portalparagrafer – den om att Vänsterpartiet inte skulle få något politiskt inflytande. Både Centerpartiet och Liberalerna motiverade ju sin medverkan i det hela med att ”ytterkanterna” inte skulle få påverka politiken.

Regeringen och samarbetspartierna befinner sig därmed i ett slags moment 22. Antingen framhärdar man och fortsätter enligt fjolårets uppenbart dysfunktionella karta, med risken att en allt mer stridslysten opposition skjuter ned reform efter reform.

Eller så biter man huvudet av skam, river upp den där utestängningsparagrafen och bjuder in Vänsterpartiet på förhandlingskaffe.

Ett tredje alternativ är förstås att man ger upp och lägger ned, med extraval eller nya talmansrundor som följd, men det finns inga sådana signaler i det här läget.

Än verkar snarare förnekelsefasen råda, åtminstone på sina håll.

Januariavtalet påverkas inte, fastslår Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson.

Bakom honom tågar amerikanerna in i Bagdad.

Alliansbråket som aldrig tar slut

Vem har det moraliska övertaget när Centern och Moderaterna bråkar? Se Veckan med Viktor.