Viktor Barth-Kron
Det oväntade har visserligen blivit det normala i svensk politik, men att socialminister Lena Hallengren (S) skulle göra anspråk på att styra landet via dekret kom ändå som en överraskning.
Nu var det inte riktigt vad som skedde, men det framstod nästan så. Statsministern var fram till i dag märkligt frånvarande i ett exceptionellt politiskt skeende.
Det handlar om det som Expressen kunde avslöja i fredags: att regeringen tillfälligt vill ha extraordinära befogenheter för att bekämpa smittspridningen. Enligt vad man uppger i den ursprungliga lagrådsremissen handlar det om att på kort tid bland annat kunna stänga ned handelsplatser, mötesplatser och transportinfrastruktur, upplösa folksamlingar och att vid behov tvångsomfördela medicinsk utrustning.
Den normalt sett lagstiftande församlingen, riksdagen, ska få yttra sig först i efterhand.
Kritiken har sedan dess varit skarp från många håll. Lagrådet gav dock grönt ljus med förbehåll, och även oppositionspartierna har nu gett sitt godkännande. Dock först efter att regeringen, efter långa partiledaröverläggningar, har gått dem till mötes på flera punkter.
Processen hittills måste dock ses som något av ett misslyckande. Den enade coronafronten i svensk politik höll på att bytas mot en kombination av missnöje och förvirring, till oklar nytta.
Tiden framstår fortfarande som en märklig faktor i sammanhanget.
Det har snart gått en månad sedan grannländerna började stänga ned transporter, butiker, serveringar och andra typer av mötesplatser. Många har gått mycket längre än så. Historien får visa om det var klokt eller överilat, men oavsett vilket framstår det lite udda att den svenska regeringen nu kommer på att man behöver skaffa sig extra befogenheter för att kunna göra liknande saker på ett effektivt sätt.
De nya befogenheterna kommer att komma på plats ungefär när länder som Danmark och Österrike avser att börja luckra upp sina restriktioner.
Vilket köpcentrum skulle trotsa en myndighetsrekommendation om att stänga?
Sveriges coronahantering har heller inte direkt fördröjts av en senfärdig riksdag. Har det funnits ett politiskt tryck därifrån har det snarare gått i motsatt riktning, mot fler åtgärder på kortare tid. Alla oppositionspartier har förklarat sig villiga att bistå regeringen i att snabbt få nya bestämmelser på plats.
Flera av exemplen i regeringens förslag reser också frågetecken.
Vilket köpcentrum skulle trotsa en myndighetsrekommendation om att stänga? Skulle Sveriges gymanläggningar och bibliotek verkligen bli extra veritabla smitthärdar under de timmar som går mellan att regeringen meddelar sin avsikt och att riksdagen fattar det formella beslutet om att stänga ned?
Ingenting i samhällets coronarespons hittills talar för det.
Trots att målet var att skaffa ökad styrka har den här processen hittills snarast visat hur svag regeringens ställning faktiskt är, även bland partier som på papperet ska vara dess vänner.
Vänsterpartiet har historiska skäl för att vara skeptiska till socialdemokratiska regeringar som vidtar extraordinära åtgärder. Det var man nu också.
Liberalerna och Moderaterna, traditionellt de partier som intresserar sig mest för den liberala demokratins principer, hade också allvarliga invändningar. KD landade som vanligt i att man tycker ungefär som Moderaterna.
Centerpartiet, traditionellt mest intresserade av vilka som sitter med vid bordet, ansåg också att man borde lyssna på kritiken från Moderaterna.
Mest positiva till att föra över mer makt till regeringen var Sverigedemokraterna, men rent politiskt framstod det stödet mer som en belastning än som en tillgång.
Det uttalade skälet till att den här regeringen bildades var trots allt att skydda den liberala demokratin mot SD:s inflytande. Inte tvärtom.
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen.
LÄS MER: Sverige skänkte bort fältsjukhusen till Baltikum och FN