Viktor Barth-Kron
För bara drygt ett år sedan frågan om ett svenskt Natomedlemskap mer eller mindre stendöd. Det berodde inte främst på att regimen i Kreml framstod som ett gäng goa gôbbar på den tiden, utan på att USA leddes av Donald Trump.
Trump var starkt skeptisk till Nato och till amerikanska försvarsgarantier till småstater på andra sidan havet. Framtiden för USA:s engagemang i alliansen var minst sagt oklar.
Vilket var lite problematiskt, eftersom grundpoängen med Nato sedan grundandet 1949 är att hålla ett amerikanskt kärnvapenparaply över det demokratiska Västeuropa, så att ingen östlig diktator får för sig något dumt.
Problemet var heller inte begränsat till Donald Trump som person. USA har de senaste decennierna blickat allt mer mot Stilla havet i stället för mot Atlanten, det republikanska partiet är tilltagande isolationistiskt och i vissa fall även Putinvänligt, medan tvåan i det demokratiska partiets primärval var den vapenskeptiske antikrigsdemonstraten Bernie Sanders.
Att det blev just Joe Biden, en varm Europavän formad under Kalla kriget, som vann valet 2020 var närmast en lyckträff ur europeiskt perspektiv.
Biden fyller dock 80 i år, han har svaga popularitetssiffror på hemmaplan och om bara två och ett halvt år är det presidentval igen. Donald Trump väntas ställa upp.
Att placera alla ägg i korgen med Nato-logotyp och hoppas på fortsatt vackert väder är med andra ord inte riskfritt.
Samtidigt finns ett annat spår också, om än betydligt mindre diskuterat i Sverige.
Frankrikes president Emmanuel Macron har länge pläderat för att Europa måste göra sig mer självständigt och minska beroendet av andra stormakter. Bland annat genom ett mycket starkare europeiskt försvarssamarbete.
Frankrike har visserligen alltid tyckt att USA ska spela en mindre roll i Europa och Frankrike själva en större, men det som är nytt är att fler – även Nato-fundamentalistiska länder som Danmark och Polen – delar den bedömningen. Eller i alla fall verkar vara beredda att hänga med en bit på vägen.
Att ha en ordentlig Natodebatt i Sverige är säkert nyttigt, men det skulle nog inte skada att tänka igenom vår position på EU-området också. Gärna redan nu i kväll.
Frankrike är ordförandeland i unionen just nu och president Macron tänker ta tillfället i akt. Nu på torsdag håller han EU-toppmöte i Versailles, då väntas det komma nya initiativ på försvarsområdet.
Sverige har traditionellt sagt nej till dylika planer, precis som till det mesta annat i EU. Men kanske inte längre?
Det brev som Magdalena Andersson och hennes finska kollega Sanna Marin i veckan skickade till EU-kollegerna talar starkt i den riktningen. Här ”påminner” man om EU:s så kallade solidaritetsklausul, som stipulerar att medlemsstaterna ska hjälpa varandra i händelse av angrepp.
Den klausulen har Sverige – åtminstone från socialdemokratiskt håll – tidigare snarare velat tona ner och vattna ur.
Skulle solidaritetsklausulen laddas med innehåll som faktiskt liknar en trovärdig, ömsesidig försvarsgaranti är allt tal om en svensk ”militär alliansfrihet” överspelat både på längden och på tvären.
Av Natos 30 länder är 22 dessutom med i EU.
Det saknas inte hinder på vägen till ett EU-försvar. Frankrikes försvarsindustriella intressen går exempelvis sällan ihop med Sveriges, men det kan nog ändå vara bra att öva upp skolfranskan.
Frankrike är ju trots allt i dagsläget den enda kärnvapenmakten i en allians (EU) där Sverige faktiskt är medlem.
Kanske slutar det med att vi får be Paris om ursäkt för bojkotterna av vin och ost när Jacques Chirac provsprängde bort atoller i Polynesien på 1990-talet, uppmana Macron att fyrdubbla sin nukleära arsenal och lyfta fram att Sverige faktiskt styrs av en fransk kungaätt?
Ingenting kan uteslutas i dessa tider.
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen.