Viktor Barth-Kron
I teorin har alla människor rätt att ansöka om asyl i alla länder, och att få sin sak prövad på ett rättssäkert sätt. De flesta regeringar i EU, inte minst den svenska, talar gärna om vikten av att värna denna asylrätt.
I praktiken agerar man annorlunda.
Europas grundläggande bekymmer är att efterfrågan på att komma in och söka asyl, med eller utan utsikter att faktiskt få ansökan beviljad, vida överstiger vad befintliga samhällssystem och väljaropinioner klarar av att hantera.
”Lösningen” är därför att förvisso leva upp till asylrättens bokstav, men att samtidigt göra det så svårt som möjligt för potentiella sökanden att utnyttja den. Asyl måste sökas på plats, men den som vill ta sig in i EU-området möts av antingen hav eller taggtråd.
Den här tillämpningen får en del närmast parodiska konsekvenser. Som att Sverige utfärdat tusentals och åter tusentals permanenta uppehållstillstånd till syrier som tagit sig in i landet illegalt och med hjälp av smugglare, men samtidigt, sommaren 2013, nekade den syriske världsartisten Omar Souleyman inresetillstånd för ett turnéstopp på en festival i Stockholm. Eftersom han kunde misstänkas vilja söka asyl efteråt.
Hyckleriet är uppenbart, men det pågår oförtrutet år efter år eftersom europeiska politiker inte ser några gångbara alternativ.
Att öppna gränserna på riktigt bedöms som politiskt självmord, men att riva upp eller försöka omförhandla asylrätten som den skrevs efter andra världskriget är också en politisk no go-zon för de flesta partier i Sverige och Västeuropa.
Här kommer Turkiet och president Recep Tayyip Erdogan in i bilden.
Det som hände hösten 2015 var ju inte att världsläget plötsligt försämrades dramatiskt, för att sedan stabiliseras lika tvärt. Däremot att den enklaste vägen till EU från krishärdarna i Mellanöstern och Afrika – den genom Turkiet – visade sig mer tillgänglig än tidigare. Miljoner människor tog då chansen att använda den.
Den så kallade flyktingkrisen kunde avvärjas först efter att EU slutit avtal med den turkiska regeringen. I utbyte mot ekonomiskt stöd tog Turkiet på sig att sätta stopp för migrationsströmmen på sin sida av Egeiska havet. Ihop med omfattande gränshinder även på EU-sidan fungerade upplägget enligt plan – antalet gränspassager minskade tvärt.
Stefan Löfvens ”mitt Europa bygger inga murar” riskerar att få ännu ett lager av svart ironi över sig
Fyra år har gått, och i skydd av Turkietavtalet har Europas politiker fortsatt att dividera om det ”kvotsystem” som på ett magiskt sätt ska lösa problemet för EU, någon gång i framtiden, trots att varken EU-länderna eller de asylsökande själva är med på tåget. Hittills utan framgång.
President Erdogan har flera gånger hotat att säga upp avtalet, och efter de senaste förvecklingarna i Syrienkriget – där ett stort antal turkiska soldater dödats – tycks han ha gjort slag i saken med visst eftertryck. Tiotusens migranter rapporteras nu samlas vid EU:s yttre gräns, med den turkiska regimens goda minne.
Oavsett vilka skäl Erdogan har för att sluta agera gränspolis ställer han nu EU, och Sverige, inför det besvärande faktum som man in i det längsta hoppats kunna undvika. Om Turkiet inte längre vill göra det här jobbet, då återstår två mindre smakliga alternativ för EU-ledarna.
Antingen förbereder man sig snabbt för det ”nya 2015” som man dyrt och heligt lovat de europeiska medborgarna att undvika. Eller så sköter man sitt gränsskydd själv, i syfte att hålla folk ute.
Vad det senare innebär i praktiken ser vi nu i rapporterna från Greklands gräns mot Turkiet: Ännu mer taggtråd, och ytterst militärt våld mot anstormande civila.
Stefan Löfvens berömda fras från september 2015 – ”mitt Europa bygger inga murar” – riskerar att få ännu ett lager av svart ironi över sig.