En blytung smäll för Ulf Kristersson

På flera sätt har de första hundra dagarna varit tuffa för Sveriges nya regering. 

Det har varit svekdebatter till följd av inställda vallöften, kraftig motvind i väljaropinionen och en Nato-process – regeringens enskilt viktigaste uppgift, enligt statsministern – som på sistone gått från besvärlig till diplomatisk härdsmälta.

Men, har moderater gärna påpekat: Själva maktskiftet har i alla fall varit påtagligt smidigt och kompetent hanterat!

Ett helt nytt fyrpartisamarbete har kommit på plats och kommit igång enligt plan. Budgeten gick utan bekymmer genom riksdagen, och några pinsamma snabb-avgångar – som präglade Fredrik Reinfeldts tillträde hösten 2006 – har minsann inte heller hänt.

Förrän nu, vill säga.

En sak kan vi vara alldeles säkra på: Ulf Kristersson ville verkligen, verkligen inte att det här skulle hända. 

Så sent som i måndags lade han sin tyngd bakom PM Nilsson, efter att särskilt Socialdemokraterna upprepade gånger krävt statssekreterarens avgång till följd av affären kring hans privata tjuvfiske.

Nilsson var en profilrekrytering, den som skulle stå för det visionära tänkandet i staben hos en statsminister som är ytterst förtjust i visionärt tänkande.

För PM Nilsson slutar den politiska karriären nu lika tvärt som den började i oktober förra året, när han plockades från posten som politisk redaktör på näringslivstidningen Dagens industri.

Huruvida det slutet var nödvändigt eller inte kan och lär diskuteras.

Å ena sidan har folk definitivt avgått för mindre än så här i svensk politik.

Tjuvfiske av en utrotningshotad art följt av lögner inför den utredande polisen är svårt att vifta bort, särskilt för en regering som behöver förbättra sin miljöprofil och som har kampen mot brott som sitt mest prioriterade område på hemmaplan.

Å andra sidan var Nilsson tjänsteman, om än hög sådan, med primärt uppdrag att viska kloka saker i statsministerns öra och hålla en låg profil i övrigt. 

För en profilerad minister hade det naturligtvis varit ohållbart att få sin tjuvfångade ål i huvudet vid medieframträdanden och debatter under kommande fyra år, men här var den långsiktiga förtroendeskadan mindre uppenbar.

Är det något borgerligheten lärde sig av Fredrik Reinfeldts första tid är det också att hastiga avgångar sällan sopar undan skandaler – snarare ristas de i sten.

Nu har det ändå skett, och sättet det skett på utgör en svart ironi för de närmast berörda.

I sin tidigare gärning som opinionsbildare har PM Nilsson ofta argumenterat för att borgerligheten borde tuffa till sig, stå upp för sig själv och sluta upp med sin ”slavmentalitet” gentemot Socialdemokraterna.

Nu avgår han själv – efter offentliga krav från Ardalan Shekarabi (S) och Magdalena Andersson (S). 

Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen.

Se mer: