Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Viktor Barth-Kron

Det finns ingen väg ut för januaripartierna

Förra veckan publicerade Expressen/Sifo en ny opinionsmätning med förtroendesiffror – Viktor Barth-Kron: ”Ett skridskolopp där alla i klungan ramlar i spurten”.
Lena Rådström Baastad (S), Märta Stenevi (MP), Juno Blom (L) och Michael Artursson (C) gästar Anna Hedenmo i Agendastudion.Foto: SVT

Januariavtalet beskrivs som ett tillfälligt projekt, ett nödvändigt ont i en exceptionell situation. Den som väntar på bättre tider lär dock få vänta länge. 

Det är nog lika bra att partierna lär sig leva med varandra.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den politiska överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna, det så kallade januariavtalet, firade ett år i helgen. Det vore fel att beskriva det som att karnevalsstämning rått i landet.

Enligt en opinionsmätning som Novus gjort för SVT tycker 11 procent av väljarkåren att den nuvarande regeringspolitiken är ganska bra eller mycket bra. 58 procent tycker att den är dålig.

På söndagskvällen medverkade de fyra januaripartiernas partisekreterare i SVT:s ”Agenda”, för att diskutera det gemensamma projektets framtid. Finns det en sådan? Och varför finns det inga bilder på partiledarna tillsammans?

Det utvecklade sig till ett slags gruppterapi, som nästan kunde varit regisserad och iscensatt av humorgruppen Grotesco.

Självkritiska – oklart till vad

Liberalernas Juno Blom trodde att det inte är det som står i januariavtalet som är problemet, utan det som inte står i det – nämligen lösningar på samhällsproblemen. Däremot var hon stolt över de liberala reformerna i avtalet. Som alltså inte löser samhällsproblemen, om vi får tro Blom.

Vilka reformer som faktiskt skulle lösa problemen, och som inte står i januariavtalet, framgick inte. I det var Blom helt i linje med sin partiledare Nyamko Sabuni, som brukar torgföra något liknande.

Liberalerna ger ett bestämt intryck av att inte riktigt veta varför man inte vet om man tycker att januariavtalet är bra eller dåligt.

Socialdemokraternas Lena Rådström Baastad har fått två budskap att kommunicera, och envisas med att blanda ihop dem. Vilket är extra jobbigt eftersom de delvis motsäger varandra.

I ena andetaget är det viktigt att poängtera att Socialdemokraterna egentligen vill något helt annat än det som står i januariavtalet, och i nästa andetag har man varit för dåliga på att berätta hur mycket bra socialdemokratisk politik som egentligen finns i januariavtalet.

Rådström Baastad är mycket tydlig med att Socialdemokraterna är självkritiska, men djupt otydlig kring exakt vad man är självkritiska mot.

Cirkelresonemanget slutet

Centerpartiets Michael Artursson ger å sin sida ett konsekvent nöjt intryck, så även här, men han poängterade också att det var bekymmersamt att Socialdemokraterna inte visar tillräckligt mycket entusiasm inför januariavtalets centerpartistiska reformer.

Mest slagfärdig var Miljöpartiets Märta Stenevi, som snabbt slog fast att januaripartierna faktiskt visst har något gemensamt – de är nämligen överens om att det vore dåligt om Moderaterna och Kristdemokraterna bildade regering med stöd av Sverigedemokraterna.

Därmed var cirkelresonemanget slutet. Jakten på ett gemensamt politiskt projekt för partierna som är emot SD-inflytande slutade med det politiska projektet ”motverka SD:s inflytande”.

De är bundna till varandra

Det finns en dröm hos flera av partierna om att situationen är övergående – att man tagit ansvar för att lösa en exceptionell situation i historien. 

Att januariavtalet är en smäll man tar solidariskt, för att rädda landet undan populismen under fyra år. Därefter väntar nya utmaningar och möjligheter.

Absolut ingenting talar för att det stämmer.

Sedan överenskommelsen ingicks har det bara blivit tydligare, i samtliga opinionsmätningar: Så länge motviljan mot Sverigedemokraterna (och mot Moderaterna, i S och MP:s fall) är överordnad kommer januaripartierna att vara bundna till varandra. Sannolikt också till Vänsterpartiet, i än högre grad än nu.

Den enda vägen ur samarbetet går till det ”konservativa block” man varnat och varnar så mycket för.

Den nya blockpolitiken 

Diskussionen om januaripartiernas gemensamma projekt är därför betydligt större och viktigare än vad gruppterapin för plågade partisekreterare gav sken av.

I grund och botten handlar det om att definiera hur den nya vänstern i svensk politik ska se ut, och vilka politiska projekt som ska känneteckna den. Runt om i socialdemokratin börjar man inse detta, med viss fasa – just nu är ju den nya vänstern påfallande lik Annie Lööf

Även Vänsterpartiet börjar landa i slutsatsen att det är bäst att lägga sig i diskussionen, och höjer stegvis tonläget mot regeringen.

En liknande insikt börjar förstås smyga sig in i den nya högern – är det SD som ska vara stödparti till M, eller blir det ombytta roller, och vad är egentligen meningen med KD? – men det får vi anledning att återkomma till.

Det är en spännande riksdagstermin som väntar. Officiellt startskott sker vid onsdagens partiledardebatt.

Veckan med Viktor:

Viktor Barth-Kron om varför regeringen vill förbjuda religiösa friskolor.