Viktor Barth-Kron
Att Muharrem Demirok, som högst sannolikt väljs till ny centerledare den 2 februari, är dömd för misshandel vid två tillfällen under 1990-talet är förvisso inget plus i kanten. Det är ändå ett högst överkomligt hinder i det stora hela.
Listan på knepigare utmaningar är lång.
För det första är det aldrig lätt att efterträda en stark ledare. Annie Lööf har varit exceptionellt stark i sin roll – stundtals har Centerpartiet känts som en frikyrkoförsamling startad av och för en karismatisk pastor.
När en dominant partiledare lämnar scenen bubblar det nästan alltid upp missnöje med ”toppstyrning” och krav på ett mer lyssnande ledarskap.
Centerpartiet är inget undantag. I presentationen av Muharrem Demirok som den utvalde nämnde valberedningen flera gånger hans förmåga att lyssna som ett viktigt kriterium.
Problemet med förväntningar om ett lyssnande ledarskap är att de som önskar det i regel vill att partiledaren ska lyssna på helt olika saker. Vilket sedan spär på besvikelsen när partiledaren till sist ändå måste fatta ett eget beslut.
Efter dominante Göran Persson (S) kom Mona Sahlin och efter hegemonen Fredrik Reinfeldt (M) kom Anna Kinberg Batra. Bägge förväntades lyssna mer, och bägge kan berätta hur det slutade.
Mycket högt på Muharrem Demiroks arbetsbeskrivning står också att vända Centerpartiets kraftiga nedgång på landsbygden, detta brutala slag mot partiets historiska självbild.
Detta ska dock ske utan att röra motorn bakom nedgången, det vill säga avståndstagandet högerut som lett Centern i armarna på de rödgröna och landsbygdens antikrist Miljöpartiet.
Jakten på nygamla landsbygdsväljare får heller inte ske på bekostnad av de nyare, ofta kvinnliga väljare i storstäderna som numera bär upp partiets valresultat.
I den centerpartistiska självbilden är man nämligen inte bara ett landsbygdsparti, utan också ett stort parti. Allt efter Thorbjörn Fälldins 25 procent på 1970-talet är att betrakta som ett tillfälligt bakslag.
Avslutningsvis ska Muharrem Demirok övertyga Sveriges väljare om att ett parti som kallar sig ”liberalt och borgerligt” kan få bättre genomslag för sin politik genom en S-ledd regering än genom en regering som själv kallar sig ”liberal och borgerlig”.
Finns det då något som talar för Demirok i den nya rollen?
Rollen som aktiebolagsskolornas främsta försvarare har blivit obekväm
Det mesta återstår förstås att se, men som politikertyp framstår han hittills som något av Annie Lööfs motsats – resonerande snarare än slagfärdig och konfliktsökande. Det är inte nödvändigtvis negativt, i ett partiledarsammanhang där tonläget ofta är högt och enahanda.
Mest intressant blir att se vart Demirok vill och kan föra Centerpartiet politiskt.
I sin korta programförklaring på onsdagen lyfte han skolan som ett område där partiet ”behöver förflytta sig”. Exakt vart man ska flytta ska specificeras i höst, men riktningen är tydlig: Vänsterut.
Rollen som aktiebolagsskolornas främsta försvarare har blivit obekväm. Och kanske inte bara den?
Kanske anas här konturerna av ett nytt samförstånd med Socialdemokraterna som inte bara handlar om maktdelning och defensiva strider mot högerpopulismens spöke.
Ett politiskt projekt som faktiskt kan genomdrivas, och då inte bara genom hot och parlamentarisk utpressning.
Det kanske vore något, som omväxling?
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen.