Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Viktor Barth-Kron

Att lyssna på experter kommer inte att räcka

Hör socialminister Lena Hallengren, Anders Tegnell och coronadrabbade Kjell berätta.
Representanter för Folkhälsomyndigheten, Skolverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap under en presskonferens på fredagen.Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Kostnaderna för coronabekämpningen är redan ohyggligt höga. Vid någon punkt kommer frågan att uppstå om det är värt det – och den kan inte smittskyddsexperter tvingas svara på ensamma.

Inte ens politikerna kommer undan politiken.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att man ska ”lyssna på experterna” är den mest återkommande frasen i tillvaron just nu, både bland befattningshavare och bland vanligt folk med synpunkter i sociala medier. 

Regeringen är helt med på tåget. Man poängterar gång på gång att man är redo att fatta stora beslut, men att det förutsätter att berörd expertmyndighet uttryckligen efterfrågar besluten i fråga. Som med förbudet mot folksamlingar större än 500 personer.

På ett plan är det självklart – ingen vill att en dödlig viruspandemi ska hanteras främst efter gissningslek i någon centerpartistisk arbetsgrupp. Allra minst centerpartisterna, sannolikt.

Att gedigna faktaunderlag ska ligga till grund för beslut är förmodligen en uppfattning som nästan varje levande svensk delar. Samtidigt är det inte riktigt så enkelt.

En komplicerande faktor är att även folk med djup sakkunskap kan landa i olika slutsatser. Det räcker med att titta på hur olika åtgärder som länder i Europa och Asien vidtagit, alla med hänvisning till vetenskap, eller att se valfritt nyhetsprogram där både statsepidemiologen Anders Tegnell och infektionsprofessorn Björn Olsen uttalar sig och är oeniga om vad som bör göras och när.

Det är dock det mindre problemet. Det större handlar om demokratin, och om varför vi över huvud taget har politiker.

Mycket av modern politik handlar om att balansera risker: vad vi är beredda att offra för att uppnå säkerhet i förhållande till olika typer av hot.

Det går att dra paralleller mellan en virusepidemi och åtminstone två ämnen som dominerat det politiska samtalet de senaste åren, före coronakrisen – klimatpolitiken och kriminalpolitiken.

Om bekämpningen av den globala uppvärmningen var det allt annat överordnade målet borde vi stänga ner stora delar av samhällslivet. Inte för några veckor, utan för gott. En återgång till stenålderstillvaron vore utmärkt för att hålla temperaturnivåerna nere och bevara planetens biologiska mångfald.

Detta sker dock inte, och inget politiskt parti driver det heller på allvar. Skälet är förstås att effekterna på livet i Sverige uppfattas som fullständigt orimliga i förhållande till vad som vinns på åtgärden.

Att vi får leva bekvämt och länge är värt en del uppvärmning, extremväder och utdöda arter, har vi bestämt demokratiskt. Sedan får experterna säga vad de vill om den saken.

Att förbjuda krogar och nattklubbar, bomma igen Systembolaget, skrota den fria rörligheten i Europa och införa allmänt utegångsförbud på kvällar och helger för män mellan 12 och 45 år skulle – det kan nog alla experter skriva under på – dramatiskt minska utsattheten för brott i Sverige.

Det sker dock inte heller. Vi låter med berått mod och demokratiskt stöd folk mördas, för att få ha lite kul på helgen. Kan man säga, om man vill.

Där är coronavirusutbrottet inte än. Den debatt som förts har så gott som uteslutande handlat om att regeringen och myndigheterna borde ta i hårdare och besluta om mer långtgående restriktioner, men vid någon punkt – om veckor, månader eller år – kommer diskussionen att bli bredare än så.

Bara de åtgärder som vidtagits nu har haft fullständigt förödande effekter för stora delar av ekonomin, i världen men också i Sverige. Det handlar inte primärt om att några rika knösar i Danderyd har fått se sina börsvinster raderas ut, utan om hundratusentals vanliga jobb och livsverk som står under akut hot. I längden om landets välstånd och välfärd.

Är det värt det? Hur många coronadöda motsvarar tio procent av BNP?

Frågan kan tyckas makaber, och det är den, men det är den typen av avvägningar som samhällets beslutsfattare ställs inför varje dag. Även om vi sällan pratar om dem.

Här kan man inte kräva att Folkhälsomyndigheten eller Socialstyrelsen ska bestå av renässanskonstnärer som kan presentera ett exakt, tvärvetenskapligt avvägt svar i varje nytt läge. Det är helt enkelt inte möjligt.

Coronakrisen ställer nya frågor om hur vi organiserar samhället, och för vem. Svaret på den typen av frågor är i grunden så politiskt som något kan bli.