Viktor Barth-Kron
Så har dock skett. Tillfälligt, för ett tydligt avgränsat syfte och med brett folkligt stöd, förvisso. Men ändå.
Även själva parlamentarismen hamnar i gungning när regeringarna tillskansar sig befogenheter utöver det vanliga, i virusbekämpningens namn.
Nu ser även Sverige ut att ge sig ut i ett demokratiskt undantagstillstånd. Expressen kan i kväll avslöja att regeringen avser be om makt att i praktiken köra över riksdagen och bland annat självsvåldigt kunna stänga ned affärsverksamheter, mötesplatser och transporter.
I jämförelse med exempelvis Ungern, där alltmer auktoritäre premiärministern Viktor Orbán skaffat sig extraordinära befogenheter på obestämd tid, framstår den svenska regeringens förslag om ett tre månader långt undantag förvisso som mycket modest.
För kritikerna är det dock en viktig princip som nu utmanas.
Även om få på allvar tror att just Stefan Löfven planerar att låta kröna sig till kejsare på livstid och skicka oppositionen i exil så går det inte att utesluta att någon efterföljare skulle kunna anse praxis etablerad, och åberopa en annan kris för andra extraordinära åtgärder.
Europas historia saknar inte avskräckande exempel på sådant.
Att saken nu leder till kontrovers mellan regeringen och det ledande oppositionspartiet Moderaterna går att se på två sätt. Antingen som en svaghet – splittring i stället för nationell samling – men också som att demokratin är vital även i kristid.
Här måste en kompromiss hursomhelst nås. Ska ett demokratiskt undantagstillstånd ha någon som helst legitimitet måste oppositionen vara med på tåget. För regeringen Löfven, som själv bara förfogar över en tredjedel av riksdagens mandat, är det extra nödvändigt med bred acceptans.
Sveriges parlamentariskt svaga regeringar har kallats för ett problem för demokratin. Kanske visar det sig i alla fall just nu vara precis tvärtom.
