Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi måste inse att man kan vara fara för sitt eget barn

Går inte att bevisa att hon fysiskt hållit sin son instängd.
Lägenhetsdörren.
Foto: SVEN LINDWALL

Att förlora ett barn och sen förstöra ett annat barns liv.

Så fullbordas en tragedi.

Men mamman som gick vilse i sorgen är i slutändan ändå en förövare.

Och frågan hur inga myndigheter upptäckt att ett barn bara försvann måste besvaras.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ett stulet liv, hans enda liv, som hans mamma tog ifrån honom. 

I tretton år fick han leva hårt övervakad av modern, men någorlunda fri. Han gick i skolan, kunde gå ut, träffade släktingar.

Sen stängdes dörren om honom, pojken född 1979.

Polisen misstänker att han hållits instängd från 1992 till nu.

I 28 år har han tvingats leva sitt liv bakom en stängd lägenhetsdörr. För att förstå hur länge det är kan ni alla tänka tillbaka på vad ni gjorde 1992. Vissa av er som läser det här var inte ens födda då, så länge sen är det. Själv var jag 20 år och hade just börjat på Journalisthögskolan. Vi hade inga mobiltelefoner, använde inte internet, var inte med i EU, Bill Clinton valdes till president i USA och sommar-OS hölls i Barcelona. En annan tid, en annan värld.

En värld som väntade på den 13-årige pojken, som på alla unga, med en vidöppen famn, full av löften: studier, jobb, fester, resor, kärlek, passion, familj, barn, ett eget hem. Soluppgångar och vinterstormar, vänner och högtider, upplevelser, lycka, motgångar. Bio och restaurangbesök, barer och konserter, fjäll och stränder.

Att bara gå ut i regnet och köpa mjöl på Ica och ha tråkigt. Att vara fri. Att se världen ändras och man själv med den. Att leva.

Allt detta tog mamman ifrån sin son. Utredarna misstänker att hon blev utom sig av sorg när hon miste sin förste son vid tre års ålder. Den nye sonen fick samma namn och skulle skyddas till varje pris. Med tiden eskalerade den vansinniga beskyddarinstinkten och sonen stängdes in, helt avskärmad från omvärlden.

Så gick 28 år, nästan tre decennier, där han bara såg sin mamma, skrämdes, kuvades, led i osynlighet. När han nu till sist hittades hade han blivit 41 år, en spillra till man, fysiskt och psykiskt.

Så förtryckt har han varit, så osäker på världen utanför, att han inte vågade ge sig ut ensam när den nu 70-åriga mamman hamnade på sjukhus.

Hur den som känt till situationen, åtminstone delvis, inte agerat är svårt att förstå. Hur dominant mamman än varit, hur man än velat skydda familjen, så är det svårt att finna ursäkter.

Det låter som något från en amerikansk småstad, inte som en tragedi mitt i vår svenska personnummer-kontrollerade vardag. Hur pojken kunnat falla mellan alla myndigheters stolar blir därför den stora frågan och springande ansvarspunkten. Han var 13 år och gick i skolan när han stängdes in. Hur gick det till? Varför slog ingen larm, hur kunde ett barn bara försvinna?

Historien har obehagliga likheter med barnen i Skåne som hölls isolerade av sina föräldrar. Eller den om ”Lilla Hjärtat”, som bara blev tre år, efter att ha svikits av vuxenvärlden på det mest hjärtskärande, oacceptabla sätt.

Jag förespråkar verkligen inte ett storebror-samhälle där myndigheterna kan klampa in i tid och otid. Men när det gäller skyddet av barn och unga är det uppenbart att föräldrars rätt ibland hårdare måste vägas mot barnens behov av trygghet. Och att de som arbetar på ansvariga myndigheter måste få utbildning och stöd nog till att ha modet, orken och insikten att inse att folk faktiskt kan både ljuga och manipulera och ibland själva må så dåligt att de blir en fara för sina barn.

Bakom stängda dörrar som ingen vågar öppna går liv förlorade.