Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi hörde Tims ord – men vi lyssnade inte

Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES - PELLE T NILSSON

Vi hörde texterna, men vi lyssnade inte.

Vi hörde orden, men accepterade dem inte.

Tim Bergling var en av dem som vågade ropa på hjälp.

Nu ekar hans ord.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag dränkte de smärtsamma känslorna och mörka tankarna i ett djupt hav inombords. Jag förseglade min psykiska ohälsa, låste in den i en kista och gömde nyckeln. I flera månader lät jag allt ligga där, under ytan.

Wake me up when it's all over.

Jag ignorerade förnimmelserna av kistan som våldsamt skakade och jag höll för öronen när låskolven gnisslade dovt från insidan. Naivt hoppades jag att kistan skulle sjunka genom botten och försvinna i en avgrund om ingen fick veta vad jag försökte gömma.

Men i stället började jag sjunka med den.

Feeling my way through the darkness.

I dokumentären ”Avicii: True stories” brast det för Tim Bergling efter flera år av intensivt turnerande. Han påtalade vid åtskilliga tillfällen att livet som Avicii skulle bli hans död. Varje gång avfärdades oron för att göra plats för nästa intervju eller uppdrag. 

Tim hade i ett tidigt skede låst upp sin begravda kista och berättat om sin ångest för kolleger, vänner och familj.

”Alla vet att jag har haft ångest och att jag har kämpat. Så jag… jag trodde inte att nån skulle pressa mig att göra fler spelningar när de faktiskt hade sett hur dåligt jag mådde.”

Den uppgivna rösten var Tim Berglings; Avicii stod kvar på en scen någonstans i tiden som varit. 

Fade into darkness.

Jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas att nå brytpunkten och möta det som var Tim Berglings verklighet. När han ville sluta turnera bokades fler spelningar in och de svåruttalade orden ”jag har ångest” möttes i filmen av en hjärtskärande likgiltighet. Jag inser att jag hade tur: min ångest möttes av förståelse och stöd. Det fanns så klart människor i Tims närhet som både lyssnade på och omfamnade honom. Men varje människa har sin skörhet och vikten på hans axlar blev för tung att bära – något han faktiskt vågade skriva om.

Det krävs ett enormt mod att öppna sig, särskilt för killar och män som vuxit upp i vårt machodrivna samhälle. För en man är psykisk ohälsa synonymt med svaghet och utmattning med ”sluta larva dig”. Det bristande stödet från omgivningen pressar ner många killar och män i avgrunden tillsammans med kistor fulla av förtvivlan, oro och ångest.

Jag beundrar dig, Tim. För att du berättade, skrev och skapade. Jag hoppas att dina ord för evigt ska eka och tas på fullaste allvar. Ingen ska behöva gå under med sin ångest. Det resten av oss måste tänka på är om vi orkar lyssna när någon vågar berätta.

Hold my hand, just in case.

And we won't fade into darkness.

 

 

MÅR DU DÅLIGT? HÄR FINNS HJÄLP ATT FÅ 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!