Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ulf Nilson

Vi bör vara olika, tänka olika, tala olika, göra knepiga saker och tro på olika gudar

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I ett tv-program i Sverige för länge sedan fick jag frågan:

- Vilket är det första ord som kommer för dig om jag säger USA?

Det tog mig inte tre sekunder att svara:

- Frihet.

Jag skrev det jag just skrev i Fort Lauderdale, Florida. Solen bara öser ner och om jag fick frågan igen efter alla dessa år skulle jag ge precis samma svar:

- Frihet.

Jag är fullständigt medveten om att massor med läsare fnyser och slår fast:

- Jävla USA-fjäsk. Tänk på hur de färgade har det. Tänk på Vietnam. Tänk på de fattiga...

Jovisst.

Det finns - jag slår det fast här - massor med missförhållanden i USA. Allt annat vore otänkbart. Att skapa ett system som gör att var och en av ungefär 200 miljoner människor är glad lycklig och välfödd (och inte övergödd) är helt enkelt inte möjligt.

Och viktigare: Det system de har här - största möjliga frihet för så många individer som möjligt! - har helt enkelt vunnit.

Amerikanerna kastades in i två världskrig, i båda fallen mot i första hand Tyskland och teorin (om det är ordet) att världen ska behärskas av blonda, blåögda halvgudar, styrda av (löjligt nog) en liten svartmuskig typ vid namn Hitler. Man fajtades i Vietnam, på många sätt i onödan, men också i det kalla kriget mot Sovjet.

Två system stod i årtionden mot varandra: "den vetenskapliga socialismen - marxismen" på ena sidan och det slarviga kaos vi kallar demokrati på den andra. Demokratin visade sig inte bara mänskligare, utan också - och glöm det inte! - mera effektiv.

Sovjet finns inte mer, Östtyskland försvann och Polen - ja, ja, allting kan ju inte gå bra. Och hursomhelst: även om Kina, det väldiga och oförutsägbara, fortfarande är kommunistiskt, så är ett rött världsherravälde inte i korten. Vi vann, vi som tror på frihet och anständighet mellan människor. Det tog lång tid och stora uppoffringar av många, men vi vann...

Vi vann (inbillar jag mig) därför att vi inte accepterade att människor bör vara stöpta i en och samma form, utan bör vara olika , tänka olika, tala olika, göra knepiga saker och tro på olika gudar (eller skattesystem).

Brokighet, då och då över gränsen till kaos, är oändligt överlägsen strama regler och påtvingad jämlikhet. Vi strider, bråkar och jävlas med varandra, men framför allt reflekterar vi och lär oss att lyssna, att väga fakta och söka - i all ödmjukhet eller alldeles utan ödmjukhet - de bästa lösningarna.

Stalin trodde, liksom Hitler, att han hade lösningarna på alla problem, att rätt satt i exekutionsplutonens mynningar. Säger han emot, så skjut den jäveln! I demokratierna säger vi stället: lyssna, kanske han som tycker annorlunda än du har en bättre idé.

Okej, jag idealiserar. Det är definitivt inte lätt att lyssna på andra och absolut inte lätt att kasta idéer du trott på i sophinken. Lik förbannat lyckas man ibland och - tro mig - länder och företag som kastat många idéer på sophögen klarar sig bäst. Lösliga och formbara system vinner alltid.