Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ulf Nilson

Upplevelsen präglade mig för livet

Krigskorrespondent har alltid varit ett farligt yrke. Förr handlade riskerna mest om att vara på fel plats vid fel tid. I dag är journalisterna ofta själva måltavlor för grupper som vill ta gisslan av politiska eller ekonomiska skäl.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En svensk frilansjournalist har just blivit släppt efter en vecka som fånge hos den syriska regimen.

Journalister har alltid dragits till krig och kriser. Det är dramatiskt, det är viktigt att beskriva världens ondska - och det ger stora rubriker. Det måste erkännas att rapportering från krig i alla tider har varit ett sätt för unga journalister att göra sig ett namn. Jag skickades som grön 23-åring av bildtidningen Se till den blodiga revolten i Ungern 1956, mest för att de mera erfarna reportrarna nobbade. Jag förstod inte hur farligt det var ... och man var ju ärelysten.

Inget hade förberett mig för de hemska scenerna. Högar av blodiga lik, döda kroppar som dinglade i lyktstolparna. Det var mitt första krig, jag kände ångest och upplevelsen präglade mig för livet. Samtidigt hade jag fördelen av att vara utsänd av en stor tidning med allt vad det innebar av uppbackning och stöd. Frilansare åkte ofta ut på egen risk redan på den tiden - och gör det än i dag.

Vietnamkriget var höjdpunkten för alla unga journalister och fotografer som sökte äventyret och ville tjäna några snabba dollar. Också för alla som aldrig skrivit en rad eller tagit en bild, men som drömde om en framtid i medierna.

Jag såg dem, både i Saigon och ute på fältet. De tog stora risker. Några lyckades och blev rika och världsberömda över en natt. Andra dödades när de gick ett steg för långt - för att få den bästa bilden, för att komma ännu närmare. Som vildhjärnorna Sean Flynn, son till filmstjärnan Errol Flynn, och Dana Stone som körde runt i Vietnam och Kambodja på motorcykel. De hade visserligen uppdragsgivare som CBS och Time, men var ändå urtypen för de unga vilt risktagande reportrarna. Båda försvann i Kambodja 1970.

En som lyckades var deras kompis Tim Page. Han var bara 20 när han avbröt en hippietur genom Asien och stannade i Vietnam. Plötsligt befann han sig mitt i ett blodigt slag - och sålde sina bilder till den stora bildtidningen Life som i september 1965 publicerade dem över sex sidor. Page fick 6 000 dollar, en enorm summa på den tiden.

Det var lätt att bli ackrediterad som journalist i Vietnam. I sin klassiska bok "Dispatches" beskriver Michael Herr hur det gick till. En frilansare behövde två rekommendationsbrev. Nyhetsbyrån AP lånade ut film och kamera till i princip alla, lovade att betala minst 15 dollar för en acceptabel bild och skrev en rekommendation. Det andra brevet brukade lokaltidningen hemma stå för. Sen var det bara att köra i gång. Amerikanska armén gav fria transporter, man kunde leva på krigsransoner och ute i fält var det gratis att sova.

Det var naturligtvis farligt också för oss andra. Etablerade korrespondenter som Pete Arnett från AP, David Halberstam från New York Times och många andra tog kalkylerade risker.

Jag minns Tet-offensiven 1968. Vi flög in med ett amerikanskt trupptransportplan från Bangkok och spårljusgranater slog upp mot vingarna. FNL-gerillan låg i utkanten av den jättelika armébasen Thon Son Nhut och försökte skjuta ned oss. Då var jag rädd, hemskt rädd. Som så ofta de cirka 15 gånger jag var utsänd av Expressen till Vietnam.