Ulf Nilson
Rosengård exploderade. Natt efter natt small det och brann det. I tidningar och tv såg vi bilder som visade ett alldeles annorlunda Sverige.
Ett Sverige i något slags krig. Ett Sverige fullt av poliser med sköldar och batonger och runt dem människor med upphetsade ansikten, ibland vettskrämda. Rosengårdsansikten, kan vi kalla dem, de flesta svenska sen många, långa år, men ändå väldigt lite svenska - det är ju detta kravallerna handlar om.
Rosengård är tyvärr inte unikt. I Landskrona har man allvarliga problem, liksom i lilla Laholm (av alla platser). Göteborg och Stockholm har tungt drabbade områden och i Södertälje har polisen inte på länge vågat rycka ut utan att vara eskorterad av - polis. Samma med den mest påtagligt allmännyttiga institution som finns: brandkåren. Ständigt bråk, ständig stenkastning; utan beskydd ingen släckning!
Tänk efter en sekund. Är det inte vanvett att folk kastar sten på brandmän som ska släcka eldsvådor? Svar: jo, det är vanvett, men ett mycket vanligt vanvett i de områden där kulturer (hitta gärna ett bättre ord) kolliderar och människor mår uselt, känner sig utstötta, föraktade, nedtryckta, utanför (hitta gärna bättre ord).
Under många år, alltför många, har vi som rapporterat om massinvandringens problem fått höra att vi är främlingsfientliga, något slags folkhemsnazister (sannolikt med bild på Adolf i plånboken). Vi har beskyllts för att rösta på Sverigedemokraterna, för att vara för diskriminering och - ja, jag vet inte allt...
Sanningen är ju att det vi kritiserat - när vi fått chansen - är vårt, svenskarnas, sätt att sköta invandringen. Det gick bra under de år vi behövde arbetskraft. På 50- och 60-talen kom italienare, greker, juggar och en del andra till bra jobb och alla möjligheter till anpassning.
Kanon: det vi kallar integration, att folk av olika slag lever civiliserat tillsammans, inträff- ade verkligen. Senare kom nya strömmar av främlingar, ibland på flykt från krig och förföljelse, minst lika ofta av ekonomiska skäl. Vi tog emot alldeles för många under alldeles för kort tid - jag har skrivit det förr och skrev det just igen.
Främlingsfientlig, alltså!
NEJ!
Vi var helt enkelt illa förberedda. Inga jobb - arbetslösheten bland de nykomna är skyhög sen årtionden! - och mycket diskriminering.
Bosättning i ghetton (jag gitter inte räkna upp namnen) med alla de problem som följer med ghettot - - det viktigaste att vi får en kristallklar uppdelning mellan "vi" och "dom där", " dom andra", " dom som inte är som vi".
Vanligt folk har länge, länge varit medvetna om motsättningar och problem medan den så kallade eliten i det längsta valt förnekelse.
Många har inte ens - och detta är ofattbart! - lagt märke till att undervisningen i svenska språket, här i Sverige, varit totalt otillräcklig.
Kort sagt visar Rosengård och den i diverse ghetton ständigt pågående epidemin av bråk, slagsmål, gängvälde och kriminalitet att vi måste skärpa oss.
Undervisning, framför allt i svenska, jobbskapande (hur det nu ska gå till) och mycket större ansträngningar, statliga, kommunala, föreningsdrivna och individuella, för att få de olika grupperna xi positiv kontakt.
Sanningen är att nu måste vi lyckas. Annars blir det inte grant att leva i framtidens Sverige...