Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ulf Nilson

Ulf Nilson: Alle man till pumparna och mer pengar att hanteras av de ledare som skött sig sämst

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den Stora Oredan inföll i Ryssland mellan 1603 och 1613 - ja, egentligen tog den väl aldrig slut (även om Putin säkert har en annan uppfattning). När det var som värst krigade Falske Dimitrij I, liksom falske Dimitrij II och en hel rad andra om vem som skulle vara tsar - och detta var alltså långt innan någon lärt sig stava till Stalin...
I dag har oredan drabbat mer eller mindre hela världen, till och med Sverige där Juholt knappt är bortglömd förrän KD-nissarna Hägglund och Odell verkar direkt okristligt ilskna på varandra.
Samtidigt försöker vanligt folk få grepp om vad Stefan Löfven är för en prick. Vad vill han med Sverige? Vad tycker han om kärnkraft egentligen?
Nej, aj, aj, sånt får vi inte tala om. Skarpa meningsmotsättningar bör sopas under mattan för annars uppstår mer oreda än vi kan hantera. Så: rättning i leden och locket på...
Samtidigt kan vi konstatera att oredan (som vanligt) är värre, betydligt värre, ute i Europa än hos oss. Och att anledningen stavas slöseri. Ja, slöseri med andras pengar eller riktigare uttryckt med pengar som egentligen inte alls finns...

Länder som Grekland och Portugal, men också jättar som Italien och Spanien (och flera till) har tagit enorma lån, så stora att i varje fall Grekland aldrig kan betala tillbaka. Pengarna pytsas ut i form av bidrag till grupper och individer och avsikten är - låt oss vara ärliga här! - att köpa röster i val.
Skulder är dessutom ett utomordentligt vapen för den som vill bedriva utpressning. Om, låt oss säga Italien, lite diskret antyder att bankrutten är nära måste någon (läs: tyskarna) rycka in. Annars hotar kaos, sammanbrott i valutaunionen, slutet för euron och en fruktansvärd depression.
Alltså: alle man till pumparna och mer pengar att hanteras av de ledare som skött sig sämst - miljarderna gärna åtföljda av vackra ord om mellanfolklig solidaritet.
Kort sagt befinner sig EU-ropa i en allvarlig existentiell kris. Den var inte omöjlig att förutse. Att greker skulle uppföra sig som tyskar är mer eller mindre otänkbart - greker skulle se krav i den riktningen som direkt förolämpande. Och vilka är förutsättningarna för att Portugal och Sverige skulle försöka lösa samma problem på samma sätt? Många hundra mil skiljer oss, liksom många hundra års historia, liksom - ja, tänk efter själv...
Problemet är inte minst att den Europeiska unionen inte alls är någon union. Amerikas förenta stater är faktiskt förenade och styrs (ofta nog med stor svårig­het) av en och samma regering i Washington. EU-kommissionen i Bryssel har ingenting i närheten av samma befogenheter och valutasamarbetet - där Sverige ju inte deltar - är utsatt för hårda påfrestningar.

Till detta kommer
givetvis att vi européer talar olika språk, klär oss olika och alls inte har samma syn på hur mycket man bör betala i skatt. Vi är helt enkelt alldeles förbannat olika och egentligen - det bör erkännas - rätt glada för det.
Den stora oredan?
Jodå, tack så mycket.
Men numera en ovanligt charmfull och civiliserad oreda...