Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ulf Nilson

Till sist bestämmer sig jänkarna för en man

Är USA på väg att - äntligen - få sin första kvinnliga president? Kommer hon att heta Hillary Clinton?

Mitt svar på båda frågorna är tyvärr nej. Till sist vinner konservatismen och jänkarna bestämmer sig för en man.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men, men, men...

Jag skriver det här med STOR tvekan, för kanske, kanske har världens ledande demokrati kommit fram till att kvinnor faktiskt är lika dugliga som män.

Dessutom har Hillary ju "gått i skola" hos en av de skickligaste politiker landet någonsin haft. Jag har personligen aldrig gillat maken Bill Clinton, men hans skicklighet går inte att förneka. Att Hillary spelat en viktig roll för hans karriär går inte heller att förneka. Så frågan är kanske vem som har gått i skola hos vem. Hillary och Bill har nog lärt av varandra.

Själv skulle jag aldrig ha röstat på Bill, en hal typ med välsmort munläder. Men Hillary, ja, kanske...

Det är onekligen på tiden att den halva av mänskligheten som är av kvinnokön får pröva på det jobb som regelbundet betecknas som det tuffaste i världen.

Tyskland har Angela Merkel, Storbritannien hade Margaret Thatcher, Indien hade Indira Gandhi, Israel hade Golda Meir listan på kvinnliga ledare är redan lång. Men USA har aldrig gett en kvinna chansen.

Sannolikt skulle Hillary dra med sig en oherrans massa kvinnor till viktiga poster. Val smittar och skulle Hillary bli vald kommer åtskilliga tusen kvinnor plötsligt att ligga bättre till.

 

Hillary har gjort misstag, det är sant. Jag tänker då inte i första hand på Bill utan på att hon fortfarande presenterar sig själv som en alldeles vanlig amerikanska trots att hon i själva verket är medlem av vad som håller på att bli en politisk dynasti. Först som guvernörsfru, sedan åtta år som mycket inflytelserik First Lady i Vita huset, sedan som senator och utrikesminister.

Det hör för all del till saken att presidentkandidater ska framställa sig själva som alldeles vanliga amerikaner, vilket de ju aldrig är. Tvärtom. Alla som lyckas slå sig fram till ett presidentval är självfallet toppolitiker, härdade i svåra kampanjer och skickliga på att sälja sig.

En viss Richard Nixon var faktiskt en mästare i det sammanhanget. Jag råkade skaka hand med honom en gång och faktum är att han lyckades få mig att känna mig riktigt betydande. Inte heller Nixon skulle ha fått min röst, men han fick tillräckligt många för att vinna två presidentval.

Hillary försökte redan 2008, men förlorade mot Barack Obama som blev demokraternas kandidat och vann. Den gången representerade Obama ungdomen, minoriteterna, och framtiden efter den svåra Bush-eran. Hillary sågs däremot som en del av det demokratiska partiets gamla etablissemang.

 

Nu lär hon ha en god möjlighet att få demokraternas nominering. Inga andra starka kandidater har hört av sig hittills. Också det republikanska startfältet är svagt än så länge. Så kanske har Hillary i alla fall en chans trots mina pessimistiska förutsägelser.

Jag är glad att hon kastade sig in i striden. Det är, som sagt, hög tid för en kvinnlig president. Men vägen dit är lång. Framför allt får hon säkert, paradoxalt nog, problem med kvinnorösterna.

Möjligen är USA redo för Hillary Clinton. Vi som inte är amerikaner får nöja oss med att sitta vid sidan av planen och heja på henne.