Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ulf Nilson

Om jag hade rösträtt skulle jag inte rösta på Barack Obama, och inte på Mitt Romney

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I sjutton år var jag denna tidnings USA-korrespondent. Jag har skrivit om en massa presidenter och till och med skakat hand med ett par, Reagan och Nixon, ja, LBJ också, för resten, den väldige mannen från Texas.

Jag har rapporterat om måååånga val i USA och sällan haft svårt att bestämma vilken av två kandidater - alltid män, ­dessvärre - jag helst skulle vilja se som mäktigast i världen.

Att USA:s president är mäktigast i världen är mer eller mindre en kliché. USA har fler atombomber och bättre utbildade arméer än någon annan stat och därtill den största ekonomin och den största vetenskapliga kompetensen. Så antingen vi gillar det eller ej (och jag tillhör beundrarna!) ligger USA först. Vilket inte hindrar att landet har sina fel - i hela 50 år, om några månader, har jag ägnat en stor del av min tid åt att rapportera om dessa fel. Allt detta i enlighet med den viktiga grundsatsen att i den fria världen rapporterar medierna framför allt det som är fel och bör rättas till. I diktaturer som Ryssland, Kina och Nordkorea rapporterar man bara om det som går bra - ofta lögnaktigt, dessvärre.

Objektiv, eller i varje fall förutsättningslös och öppen rapportering är - vågar jag slå fast - en av demokratins viktigaste gåvor. Vi försöker vara hederliga, helt enkelt. Naturligtvis inte alltid - givetvis inte - men så gott det går.

Därmed har jag kommit fram till vad jag främst vill säga. Näm­ligen att jag, om jag hade rösträtt, inte skulle rösta på Barack Obama. Och inte på Mitt Romney.

Jag vet att jag drar på mig kritik genom att skriva det jag just skrev. Rösta måste man ju. Det är en demokratisk plikt!

OK, men jag skulle helt enkelt inte kunna.

 

Obama presiderar, inte minst, över en hemsk arbetslöshet, omkring 8 procent, vilket betyder att miljoner amerikaner går omkring i fattigdom (vilket för all del inte är någon större nyhet.) Obama har inte lyckats göra någonting åt Irans kärnvapen, som kanske är världens farligaste problem just nu.

Inte heller Afghanistans hemska sönderfall eller Syriens pågående, dramatiska, blodiga och fullt synliga självmord. Han har, på något konstigt sätt, lämnat över matchen åt andra, tagit timeout...

Mitt Romney är långtifrån bättre. Mång­miljonären har ägnat sig åt svepande - och då och då motstridande - anklagelser. Han vägrar att engagera sig i konkreta problem (för all del ingenting ovanligt i presidentval) och verkar totalt ovillig att tala om sina egna finanser som - om jag fattat saken rätt - befinner sig i lysande skick och delvis på annan ort. Anledningen kan bara vara en: rikedom föder avundsjuka och kan kosta röster. Å andra sidan vann den stenrike Kennedy, den stenrike Johnson, så vad är problemet...?

Alltså: jag håller inte på någon av de två. Men önskar givetvis båda best of luck. Om USA inte går bra, går världen åt helvete, konstigare är det inte...

 

Och så en annan sak.

Häromdagen dog Åke Ahrsjö, direktören som tillsammans med Nycop, Sigge Ågren, Berra Norgren och - framför allt - Bo Strömstedt, gjorde Expressen till en jättestor tidning som spred nyheter, information, underhållning och (givetvis) en del dumheter på ett sätt Sverige aldrig tidigare sett.

Åke var direktör, men också en superjournalist som fick oss ute på fältet att känna att vi ­tillhörde en sagolik familj, en gemenskap större än vi själva och frikostigt vattnad med whisky.

Tack, Åke. Du, kanske mer än någon annan, byggde Expressen.