Ulf Nilson
Jag skriver detta med anledning av den senaste tidens rapporter om skolorna: att svenska skolbarn helt enkelt inte får lära sig det de borde. Danmark är bättre, Finland är bättre, Tyskland, Frankrike. Alldeles säker är jag inte, men jag tror att till och med att USA - vissa delar i alla fall - gått om oss.
Jag stryker under att jag inte är expert. Men rapporterna i medierna är entydiga: vi har halkat efter. Jag tror att jag i alla fall har en aning om varför.
Först ska jag kanske säga att jag levt större delen av mitt liv - dock icke skolåren - utanför Sverige. Mina tre döttrar fick sin undervisning i New York, bland annat i den fenomenala FN-skolan. Jag har alltså haft möjlighet och anledning att jämföra.
Jag bör naturligtvis tillägga att jag själv slutade med realen (i Falkenberg) och inte har några som helst akademiska poäng. Det mesta av det lilla jag kan, det har jag lärt mig själv: på resor världen runt, men framför allt genom att läsa, läsa, läsa, inte särskilt välriktat, kanske, men mycket.
Under tiden - och den är inte slut än, jag är bara 80 - har jag självfallet nog jämfört. Inte som grabbarna och tjejerna som rapporterat, de kan bättre än jag. Men jämfört nere på markplanet, som vi kan göra som befinner sig där. Min slutsats blir då: Sverige är ett högmodigt land.
Efter de stora krigens tid, ja, jag menar Karl XII och Gustaf II Adolf och några till, kröp vi in i oss själva. Sverige blev ett isolerat land men med stolta minnen. På något sätt uppstod myten att vi - isolerade långt uppe i norrskensdelen av världen - löst alla problem bäst.
Uppfattningen grundmurades när Social-Sverige - detta fantastiska verk! - byggdes. Här var inte fattig eller rik, här var jämlik. Alla var värda samma och alla skulle ha lika (tja, tja med stora undantag). Eftersom landet ligger rätt illa till, lite isolerat om man så säger, förblev kunskaperna om världen utanför - all utvandring och Wille Moberg till trots - rätt dåliga. Och någonstans, på något sätt - jag påstår inte att jag vet - förstod vi att vi är bäst. Det andra världskriget gjorde naturligtvis sitt. Omkring oss låg Europa i ruiner, vi blev rikare och rikare, så rika att vi kunde hjälpa många, men också så att vi kunde få för oss att, tja, vi är bäst.
Jag påstår givetvis inte att alla tänkte likadant, men de flesta gjorde det. Vi utnämnde oss själva till bäst. USA blev naturligtvis rikare, men tänk på rasproblemen och tänk på slummen. Nej, Sverige var bättre och Per Albin bäst.
Dessutom: själve Hitler uppskattade ju "svinen i frack", ja, oss, svenskarna. Alltså slapp vi kriget och fick bli rika i stället. Bevisade det inte något?
Så har det fortsatt. Vi byggde det suveräna socialsamhället och fördelade - i ett slags oslagbar högskattedemokrati - de resurser som fanns. Vi mer eller mindre avskaffade fattigdomen. Vi började också tro - det är min gissning - att vi är lite bättre än andra. Fredligare, lite mera välbalanserade - ja, för all del också placerade i ett land som ligger bra, alltså illa till i geografin. Hitler var efter vår järnmalm, men den fick han ju...ja, låt oss inte gå in på detaljer.
Kort sagt klarade vi oss fint och så har det fortsatt fast uppenbarligen inte med skolorna. Någonstans på vägen försvann kraven. Vi blev jämlikare än jämlik och det blev mer eller förbjudet att ställa krav: att kräva att böcker ska läsas och ekvationer lösas. Jämlikheten, som är viktig, blev viktigare än kunskapen och lärarna mer och mer rundningsmärken.
Av dessa anledningar - och många till - har vi halkat efter. Enligt min mening kommer det att fortsätta så, men jag kan ha fel. Utvecklingen bär sig åt som den själv vill och allting kan bli bättre likaväl som sämre, även om.