Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ulf Nilson

Jag hade fel angående Vietnam-kriget

I dagarna är det 50 år sedan den svenska Vietnamrörelsen startade på allvar med en demonstration på Hötorget i Stockholm. Alltså mot USA:s krig i Vietnam, en protest som snabbt växte och blev en massrörelse.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var ett krig som präglade många år av våra liv och kom att dominera den svenska offentligheten. Själv reste jag som journalist minst ett dussin gånger till det lilla landet i Sydostasien.

Varför detta stora intresse? Varför hamnade just det kriget i fokus?

En anledning är att Vietnam snabbt blev ett hjälte-mot-vidunderkrig. Hjältarna var krigarna i den vietnamesiska befrielserörelsen FNL som USA kallade Vietcong, alltså vietnamesisk kommunistisk gerilla. Vidundren var de biffiga amerikanerna med sina bomber och kulsprutepistoler. Ja, inte minst bomberna. För hur kunde man stå ut med amerikanarna vräkte ned ton efter ton av sprängämnen på asiatiska män, kvinnor och barn?

Vi (och med ordet vi menar jag så gott som alla svenskar) sympatiserade med de tekniskt underlägsna vietnameserna. Nordvietnam och FNL blev heliga (ja, nästan) och den sydvietnamesiska regeringssidan blev skurkar. Värst skurkar av alla var naturligtvis amerikanerna som inte brydde sig ett dugg om vem de sköt ihjäl, så länge vederbörande hade stöd av den kommunistiska regimen i Nordvietnam.

Själv var jag USA-korrespondent för denna tidning på den tiden och min misstro mot nordsidan var stor. Att den sydvietnamesiske presidenten Nguyen Van Thieu och hans anhängare inte på minsta sätt stod för frihet kunde jag inte ta till mig.

Jag köpte i stor utsträckning den amerikanska bilden. Som var felaktig. Jag är övertygad om att Vietnamkriget var fel. Det tyckte jag inte då, men man blir klokare med åren (möjligen).

De som protesterade mot kriget – och de var många – hade rätt. Vi andra hade fel. Och det gäller trots att Nordvietnam inte precis kämpade för frihet och rättvisa.

Världen var delad på den tiden, rätt primitivt, mellan kommunism och antikommunism. Man tog ställning, rätt eller fel, därför att det på något sätt krävdes av en. Jag minns speciellt en SJ-kille i Slöinge (där jag är född) som frågade.

- Du har ju varit i det där Vietnam. Hur är det där?

Jag kunde inte ge något bättre svar än att det var för jävligt. Han verkade rätt nöjd med svaret, så någon debatt blev det inte.

De som protesterade förtjänade våra applåder. Framför allt den amerikanska antikrigsrörelsen som till slut bidrog till att kriget fick ett slut. Personer som filmstjärnan Jane Fonda som reste till Hanoi mitt under brinnande krig. Och krigsanalytikern Daniel Ellsberg som läckte de hemligstämplade Pentagonpappren och bidrog till att vända den amerikanska opinionen.

De var modiga, vi andra var enfaldiga.

Till en del hade det med det kalla kriget att göra. Jag kommer ur en arbetarfamilj och farsan var sosse. Så kommunister - usch och fy. Att det fanns olika slag även av kommunister förstod jag väl inte riktigt.

Vi trodde att Vietnamkriget handlade om att stoppa kommunismen, som så småningom skulle stoppa sig själv (fast det kunde vi ju inte veta). Alla lät sig inte luras, men sådana som jag föll i det vi kan kalla kallakrigsfällan.

Jag har erkänt det förr och jag erkänner det nu: Vi som satsade på Sydvietnam hade fel. Det hade möjligen de som satsade på Nordvietnam också.