Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ulf Nilson

Helvetet maskerat som människoliv

Vietnamkriget tog slut för nästan exakt 40 år sedan. Numera är väl detta krig, som tog så mycket av vår tid och våra tankar, mest ett suddigt minne, en påminnelse om att världen varit till och med galnare än i dag.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Själv flög jag dit första gången som en ung man. Sedan många gånger till – jag vill minnas femton sammanlagt – och såg människor dö och stympas och fattiga sträcka fram sina tiggarhänder och kvinnor gråta och barn skrika och ...

Nej, jag kan inte beskriva det. Krig är helvetet maskerat som människoliv. Man förstår ingenting utom att allting är för jävligt och att man m å s t e leverera artiklar – ja, om man är journalist, förstås.

Jag var och är journalist. I mitt uppdrag (som jag åtog mig med förtjusning, dum som jag var) ingick att skildra vad som hände. Jag intervjuade Sydvietnams ledare (till Nordvietnam fick jag aldrig visum) och försökte förklara. Det gick inte särskilt bra, framför allt för att jag inte själv förstod...

Att förstå krig – fick jag rätt snart klart för mig – är omöjligt. Människor som inte alls vill marscherar ut och skjuter ihjäl varandra. Bomber och granater blir större och större och köttslamsorna flyger. Och allt detta, som man inte alls förstår, måste man försöka skildra på ett sätt som får andra att förstå.

Idiotiskt, kan jag tycka i dag, men det tyckte jag inte då. Jag var uppfylld av min egen och denna tidnings betydelse. Jag skulle förklara för svenskarna, det var min uppgift.

Låt mig erkänna två saker:

1. Jag gjorde mitt bästa.

2. Jag misslyckades alldeles, inte minst därför att jag själv inte förstod.

Visst, visst, jag begrep att det var supermakterna USA och Sovjet som slogs, i stor utsträckning genom ombud. Jag förstod att kraftmätningen handlade om prestige och inflytande över andra länder och människor.

Visst, så pass begrep jag. Men varför, varför?

Jag begrep att Sovjet och USA tävlade, men att miljoner vietnameser dog. För all del, nära 60 000 amerikaner också. Men till vad nytta?

Jag som flög in från USA stod väl mest på amerikanernas sida, inte på kommunisternas. Andra tyckte tvärtom. Och många insåg helt enkelt att alltihop var en tragedi: De kvinnor, barn och åldringar som brann upp och sprängdes till döds skulle aldrig komma tillbaka. Vad var nyttan av all blodspillan?

Jag insåg naturligtvis att det handlade om att mäta krafter, kolla vad motståndaren hade att komma med. Sovjet mot USA, vem var bäst? Vem skulle vinna ett stort krig?

Frågor av det slaget fanns alltid i bakgrunden. Alla gav olika svar, ingen hade väl helt eller ens halvt rätt. Det är, inom parentes, ofta så med krig: Ingen vet riktigt.

Och dessutom – fronten, var i helvete fanns den? Frågan var svår att besvara, men så småningom gick det upp ett ljus. Fronten var inte längre entydig som i andra världskriget. Fronten fanns inuti varje människa. Man tvingades grubbla och ta ställning.

Det var ett riktigt världskrig som utkämpades genom ombud i ett litet, obetydligt och avlägset land. Men med hjälp av tv, radio och annan elektronik utkämpades det – i varierande grader av häftighet – egentligen världen runt. Vilka tal! Vilka marscher och demonstrationer!

"Vi" var med, även om vi inte var det. Kanske var Vietnam det första verkligt moderna kriget.