Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ulf Nilson

Den kinesiska professorn uppges vara chockad över stöket i svenska klassrum

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En kinesisk skolexpert vid namn Lu Ziwen fastslår att jättelandets skola är överlägsen - ja, jag förmodar överlägsen alla andra. Och därmed även den svenska. Min kommentar är: Det tror jag inte.

Veta kan man ju inte i så här väldiga sammanhang. Och utan tvivel är detta att jämföra Kina med (till exempel) Sverige som att jämföra en mygga med en elefant. Eller för att säga det rakt ut: Det går inte.

Kineserna har, inte minst på grund av att landet så länge var förslummat och sedan förslavat, ett intensivt hävdelsebehov. De vill bli bättre. Och bättre. Och bättre. Och småningom - datum är aningen osäkert, men kanske det var i går - bäst i världen. Vad det nu innebär.

Okej, jag förstår väl att det innebär att Kinas skolbarn ska lära sig mer, tänka bättre och uppföra sig mer korrekt mot både varandra och framför allt (antar jag) mot lärare och andra vuxna. Värdiga mål, utan tvivel. Och omöjliga.

Den kinesiska professorn uppges vara chockad över stöket i svenska klassrum.

Och visst kan man jämföra utbildningsnivåer och visst kan man jämföra uppförande. Men det råkar vara så - och varje vettig person inser det - att utbildningsnivåer och uppförande är olika saker på olika kontinenter och i olika länder. En kille från Georgia i USA får poäng i uppförande för helt andra saker än en i Norrbotten. Ingen väntar sig att en tysk ska bete sig som en fransman. Och danskar (för att ta något lite närmre) förväntas alls inte gilla samma saker som svenskar.

Tvärtom: Vi umgås och lär av varandra. Ibland flinar vi åt lärdomarna. Dumma danskar! (ibland säger vi nåt värre), flinar vi. Obegripliga norrmän.

Ja, och så finnar... Kort sagt reserverar alla länder (såvitt jag förstår) vinnarplatsen åt sig själva. Det känns bra och kostar ingenting.

Det ligger i sakens natur att man jämför. Så konstigt de äter. Så konstigt de snackar. Så konstigt de bugar sig. Men världen är en brokig och ofta stökig plats. Och just därför så underbar.

Varför skulle samma regler gälla i Kiruna som Khartoum? Varför samma på Elfenbenskusten och i Holland? Jag har (med hjälp av Expressens resurser) rest nästan överallt (okej, jag skryter lite). Och upptäckten har alltid varit densamma: Vi är olika. Vi gör samma saker på varsitt sätt, ibland bättre, ibland sämre.

Vi häpnar och förundras och ibland till och med lär vi oss saker. Vi diskuterar och dividerar och kommer som regel fram till att vi är bäst. Eftersom alla andra gör ungefär samma uppstår intressanta diskussioner och ibland (låt oss vara ärliga!) knivslagsmål.

Jag känner mig lycklig över att jag inte föddes förrän på 30-talet. Visserligen låg kriget framför oss men världen öppnade sig så småningom sagolikt - och så underbar den var!

Man fick se folk äta, dricka och klä sig på nya sätt. Man fick lära sig nya uttryck och stava sig igenom helt annorlunda tidningar. Kort sagt: Man fick lära sig världen och dessutom - det här är viktigt! - att människor som klädde sig konstigt och snackade underligt hade precis samma värde. Man fick, kort sagt, lära sig att världen är en brokig, stökig och förvirrande plats.

Det tog mig personligen (en trög hallänning) många år att lära mig att älska allt detta, att älska olikheter och förändring.

Men vilken resa det var. Så mycket det finns att upptäcka och älska. Så oändligt mycket.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!