Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ulf Nilson

Ali var den störste – andra kallade sig det

Han kallade sig den störste.

Det har många gjort, men till skillnad från alla andra var han det.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han var född till världsmästare. Många boxare, brottare och showmän har haft samma stridsrop:

– I am the greatest! Jag är den störste!

Många har vrålat det, men bara en har haft rätt: Cassius Marcellus Clay, mera känd som Muhammad Ali.

Det har gått 35 år sedan Muhammad Ali boxades för sista gången. Men han var ända till sin död en av världens främsta kändisar – och en av världens mest populära idrottsmän genom tidigare.

Det var en framgångssaga utan like. Jag var med från början när han slog igenom på 1960-talet. Jag rapporterade i Expressen från alla hans VM-matcher (utom en). Från Kinshasa, Tokyo, Manila, Houston, Las Vegas. Jag har träffat honom hundratals gånger i sällskap med andra och ensam mer än tio.

Han var så mycket mer än en boxare: en virtuell produkt, innan ordet virtuell var riktigt uppfunnet. Dessutom en politisk maktfaktor – och ett marknadsföringsgeni.

Tidigare hade boxare varit stora, tysta grabbar som avskydde pressen och möjligen kunde klämma ur sig: – Jag låter knytnävarna snacka för mig.

Ali däremot skröt och skrävlade, vrålade och skrek:

– Jag är den störste! Den vackraste! Den smartaste!

Vårt första möte var i hans hemstad Louisville. Hans svar kom allt långsammare under intervjun tills jag insåg att han hade somnat – och gick därifrån medan han snarkade.

En annan gång löptränade han före en match med tunga blysulor. Jag frågade: - Är det inte dumt? Får du inte bättre kondis om du löper normalt? Han tittade en aning föraktfullt på mig och svarade: - Ingen annan ska göra det jobb jag ska göra...

I ringen var han ett geni, helt enkelt född till fighter. Visst kan man diskutera hans storhet. Flera andra tungviktare har haft bättre drag i slagen. Joe Louis, Sonny Liston, Joe Frazier, vår egen Ingemar Johansson. Men Ali hade en precision, en ringintelligens som ingen annan. Han visste vad motståndaren tänkte göra innan motståndaren tänkt det själv.

Han var hederlig och modig. Han vägrade delta i USA:s krig i Vietnam och blev därför rånad på sin titel och avstängd från boxning i nära tre år.

– Jag har inget otalt med de där Vietcong, sade han och blev en idol för hela den ungdomsgeneration som protesterade mot kriget.

Han var svart i en tid då diskrimineringen fortfarande var stor. Han blev en symbol för kampen mot rasförtrycket i USA. Och han blev över hela världen en symbol för mod och rättvisa.

Det var svårt – för att inte säga omöjligt – att förstå sig på honom. Jag intervjuade honom flera gånger, men kom aldrig under skalet. Någon enstaka gång kunde man få honom att stanna upp. Men bara för en sekund eller så. Sedan satte han fart igen.

Jag försökte ställa listiga frågor. Lura ut honom, få grepp, få fram MÄNNISKAN. Men nej. Han körde sitt program, klippte in sina repliker precis som om han inte hört frågorna.

Så ingen vet väl egentligen vad som dolde sig bakom fasaden.

Men ett vet jag: Det har aldrig någonsin funnits en världsmästare som han. Han var unik, ett fenomen.

Han var den störste.

Tack för allt, Champ!