Stina Stoor

Jag kände knappt någon på min egen möhippa

Publicerad

Jag har faktiskt aldrig hört till ett kompisgäng, det har alltid framstått som något av en naturlag, eller bara som min natur. Men det kom faktiskt, ändå, ganska många på min möhippa för nu ett drygt dussin år sedan. En hippa som kanske mest ordnades för att det skulle sett lite illa ut om svensexan drog iväg för ett skjuta Paintball och dricka öl medan jag satt ensam hemma och spelade Sims.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I alla fall, brudtärnan ordnade biffen!

Och det SÅG bra ut, säkert. Flera tjejer! Tjohoo! Liksom en hel liten skock!

Problemet var bara att jag knappt kände någon av dem.

Min tärna hade nämligen sett sig tvungen att, tillslut (jag kan bara föreställa mig desperationen), gå igenom ALLA mina kontakter på sociala medier och bjuda vem som helst av mö-sort som kommenterat, eller nån gång träffat mig någonstans alls, nånsin. Som sagt, jag kan bara föreställa mig hennes panik innan hon kände sig nödgad att göra detta.

Men det skulle i alla fall SE UT som om jag för en enda kväll hade en skock, en flock, och ett entourage. Hon ville ordna det åt mig. Få allt att se alldeles lyckat (och lyckligt?) ut. Lite skoj stoj som efter förlagor på film. Nästan skimrande vackert.

Jo. Antagligen var det syftet. Ett vackert syfte. Som gjort för att synas!

Själv hade jag släpat med min tystlåtne kompis Johan, som jag försäkrat att det knappast skulle bli tal om annat än att äta pizza med vin, och att prata bort några timmar. Vi blev nog båda ungefär lika förvånade. 

Och lite obekvämt var det allt.

Vad är fel med att bara ha ett fåtal vänner? Att inte någonsin ha haft (eller gått på) en tjejmiddag eller vad-det-nu-är-folk-gör?

Alla dessa fagra möer på min hippa, gänget som skulle föreställa mitt, de var ju kulisser. Spackel, för att dölja. Men istället blev något framhävt: att min ensamhet var ful. 

Jaha. 

Jag kunde också se det. Mitt liv liknade ju inte alls den sortens film. Jag hade ju, jag också, sett saker, och visste det redan. Men att det skulle vara ett problem för någon? Detta, hur mitt liv såg ut i förhållande till möhippans populärkulturella kliché? Att det var trasigt och behövde lagas? Det var… obekvämt.

LÄS MER: Jag trodde på att sådana som jag var sämre

Och så ensam var jag väl ändå inte? Även om kretsen bestod av mycket få? Alltså typ två vänner och en blivande make.

Men hur många är lagom? Och när är man nog populär?

Ensamma människor vill ofta inte berätta att de känner sig ensamma. Man vill inte att det ska synas. Vissa isolerar sig extra för att inte någon ska upptäcka hur ensam man verkligen är.  Ensamheten är, i vårt samhälle, så skamlig.

Och man vill ju inte heller att någon ska umgås med en bara för att vara snäll, eller hur?

Nej, det kallas stolthet (och stoltheten är måhända dåligt sällskap, men ändå).

Föräldrar pushar sina barn att vara socialt lyckade, vilket kan bli dubbelt misslyckande istället, för man vill ju inte göra mamma besviken – dessutom!

Men kan man kräva det? En total social kompetens?

I all ifall inte av mig.

Tack och lov kräver mitt jobb som författare ensamhet. Ensamheten är en förutsättning för min försörjning. Tiden i ett slutet rum. Avstånd. Jag har en giltig ursäkt att dra mig undan. Men undrar, ibland. Om jag inte haft författarrollen att gömma mig bakom, skulle jag ha varit med i leken då? Kämpat för att bli mer populär? För att SE mer omtyckt ut? Byggt egna kompiskulisser?

Jo, kanske skulle jag det, nu.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag