Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rasism i SD är inte längre bara Jimmie Åkessons problem

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) debatterar med SD-ledaren Jimmie Åkesson i Aktuellt.
Foto: Skärmavbild / SVT
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) debatterar med SD-ledaren Jimmie Åkesson i Aktuellt.
Foto: Skärmavbild / SVT

Sverigedemokraternas skandalbenägenhet är inte längre bara Jimmie Åkessons problem. 

Inför valet 2022 – eller ett ännu tidigare extra val – kan SD:s retorik och rasistskandaler bli centrala i regeringsfrågan, inte minst efter S-ministrarnas upptrappade angrepp.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I slutet av januari publicerade Dala-Demokraten en uppmärksammad krönika av försvarsminister Peter Hultqvist, S, som siktade in sig på Sverigedemokraternas språkbruk med kampmetaforer. Ministern kallade partiet för högerextremister, pekade på SD:s Trumphyllningar och varnade de borgerliga för att de inte kommer att kunna ”tämja” SD.

Jimmie Åkesson svarade i en debattartikel i Aftonbladet och genom att möta Hultqvist i SVT:s Aktuellt i tisdags. Där beskrev han ministerns angrepp som ”dimridåer” och anklagade honom för att föra ner debatten till en ”extremt låg nivå”.

SD-ledaren är van vid att svara på angreppen – de har följt honom i hela hans politiska karriär – men han svarar nu inte bara för sitt eget parti.

För det har länge varit SD-ledarens politiska projekt att göra sitt parti till en tillräckligt aptitlig samarbetspartner till andra partier. Redan 2015 sträckte han ut en hand till just M och KD i regeringsfrågan.

Den handen möttes länge med kyla. Så sent som i valet 2018 avfärdade Ulf Kristersson förhandlingar med SD, men M-ledaren menar att SD har förändrats de senaste åren. Det blev inte minst tydligt när Kristersson fick frågor om SD:s värderingar i SVT:s intervjuprogram ”30 minuter” i förra månaden.

Moderaternas och Kristdemokraternas öppning mot SD har följts av en upptrappad retorik från S-ministrar och tunga S-profiler som använder SD som slagträ mot motståndarsidan, inte sällan i den grundläggande frågan om demokratisk hållning. En taktik som kritiserats både från höger- och från S-håll.

För Jimmie Åkesson innebär det hägrande samarbetet med M och KD ett nytt ansvar.

Framtida avslöjanden om SD-politiker som uttrycker sig rasistiskt eller på andra sätt förgripligt kommer inte längre bara vara en huvudvärk för SD-ledaren. De kommer också bli ammunition i den politiska debatten mot M och KD. 

Under ett drygt decennium har jag följt Sverigedemokraterna på nära håll och min uppfattning är att skandalbenägenheten i partiet inte har klingat av.

Det har varit skandaler med SD-politiker som hoppas att politiska motståndare ska dö i terrordåd, som önskar livet ur ensamkommande och som uppskattar nazister – men också nuvarande riksdagsledamöter som kallat invandrare för parasiter och som hånat våldtäktsoffer som inte ställer upp på partiets förklaring till sexualbrottslighet.

Med tv-mikrofonen i hand har jag sökt svar från politikerna varför de uttryckt sig som de gjort. Men det finns en fråga som jag gång på gång har ställt men som jag sällan har fått svar på:

Trots Jimmie Åkessons utfästelse om att det råder nolltolerans mot rasism i partiet, hur kommer det sig att så många personer som hyser de här åsikterna ändå känner att SD är partiet för dem?

Är det så att de avslöjade politikerna inte själva tror att det verkligen råder nolltolerans mot rasism i partiet? Eller att åsikterna bara blir ett problem när Expressen får nys om dem?

Det är vanskligt att komma med förutsägelser om politik men jag tror att utan ett ärligt svar på den frågan kommer skandalerna i SD att fortsätta. Skandaler vars udd inte längre bara riktas mot Jimmie Åkesson.