Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Politisk jordbävning på Afrikas horn

”I dag är en glädjens dag. Och den tillhör framför allt de soldater som i tjugo år vaktat gränsen och som drömt mer om fred än om ännu ett krig.” skriver Martin Schibbye.
Foto: Twitter Yemane G. Meskel/ ANNA-KARIN NILSSON/ BILDEN ÄR ETT KOLLAGE
På måndagen ingick Etiopien och Eritrea ett fredsavtal.
Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN
Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed och Eritreas president Isaias Afewerki.
Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN
Etiopiska soldater på väg från gränsen mellan Etiopien och Eritrea, år 2001.
Foto: REMCO SCHOONDERWOERD / EPA ANP/DUTCH ROYAL NAVY
Etiopier som bodde i Eritria samlades i läger utanför huvudstaden Asmara 7 juni 2000.
Foto: JEAN-MARC BOUJU / AP

När jag gjorde mina första resor till Afrikas horn sades det att när djävulen reser på semester reser han till Hornet.

Området var ett av de mest konfliktdrabbade på kontinenten. Kriget mellan Eritrea och Etiopien hade skördat 80 000 människoliv och genererat en av de största flykting- och migrantströmmarna till Europa.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Bilderna i dag från människomassorna på Asmaras gator som firar att ärkefienderna Eritreas och Etiopiens ledare slutit fred – väcker hopp om att det ordspråket nu spelat ut sin roll.

Dagens historiska avtal kommer att ha långtgående positiva effekter inte bara för länderna, utan även för Somalia och Sudan.

Så vart ska man börja leta efter förklaringar?

Närmast till hands är reformivern hos den nytillträdda premiärminister Abiy Ahmed. Under hans första hundra dagar vid makten har han släppt tusentals politiska fångar, öppnat upp för en liberalisering av ekonomin, bjudit in exilmedier att öppna kontor i Addis Abeba och sagt sig vilja acceptera fredsavtalet med Eritrea.  

Men jag tror att man för att förstå varför dagens glädjescener utspelar sig måste gå längre tillbaka i historien.


LÄS MER: Starka vittnesmålen inifrån landets misstänkta slavgruva


När jag våren 2016 satte mig ner i soffan bredvid Eritreas före detta försvarsministern Sebhat Efrem i Asmara så förklarade han att vägen till fred byggde på en förståelse av vad Eritrea är för nation.

Från ett eritreanskt perspektiv handlade inte konflikten om någon gräns eller ens om staden Badme.

Konfliktens kärna enligt ministern var etiopisk inrikespolitik. Det var en konflikt med minoritetsstyret TPLF – inte med Etiopien eller dess folk.

Han hade också då, våren 2016 sett början på ett paradigmskifte i grannlandet som omvärlden inte uppmärksammat: etiopiska säkerhetsstyrkor hade skjutit ihjäl 120 civila demonstranter i Oromoregionen. 

Oromofolket som i Etiopien länge behandlats som andra klassens medborgare utgör en majoritet av befolkningen och var en kraft som kunde svepa bort allt, förklarade ministern.

Och han berättade att han varnat den etiopiska ledningen för riskerna med att bygga en stat på etnicitet där en minoritet på sex procent, de från Tigrayregionen, skulle sitta på alla maktpositioner.

När nu Oromobefolkningen var i uppror så skulle ”hela deras enorma armé smälta samman utan att vi behöver avfyra ett enda skott – om de inte reformerar går de mot en katastrof av bibliska proportioner”.

Två år sedan visade sig hans analys stämma.  

Etiopien reformerades under galgen efter att ungdomar i den etiopiska Oromoregionen vecka efter vecka, år efter år, gått ut och demonstrerat fredligt för att gång på gång skjutas ihjäl.

Och de gav sig inte förrän de fick gehör för sina krav.

De är dessa ”demokratins spjutspetsar” som Etiopiens Abiy Ahmed kallade dem vi har att tacka för dagens historiska nyhet. Tusentals av dem dog i kampen för demokrati i Etiopien och fick aldrig uppleva detta.

Men de dog inte förgäves.

I dag är en glädjens dag. Och den tillhör framför allt de soldater som i tjugo år vaktat gränsen och som drömt mer om fred än om ännu ett krig.

De som vägrat att ge upp. 

Den tillhör de boende och handlarna vid den lokala kreatursmarknaden i Adi Quala som mer än allt annat önskade att gränsen skulle öppna så att de återigen kunde sälja sina djur till Etiopien. 

Den tillhör ägaren för turisthotell Grand Dahlak som varje dag i tjugo års tid håvat upp blad ur den tomma poolen och bonad golven i de tomma rummen framför de nästintill öde milslånga sandstränderna i Massawa vid Röda Havet.

Den tillhör de som nu inte kommer att behöva fly och de som flydde och nu kan börja fundera på att återvända.

Men mest av allt tillhör freden dem som aldrig fick uppleva den.

De som gjorde den möjlig. 

De som gav allt för den.