Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Lundberg

Vi låtsas som att IS offer inte existerar längre

Syriska flyktingar i Makedonien 2015. Foto: GEORGI LICOVSKI / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

De svenska IS-resenärerna har knappast fått för mycket uppmärksamhet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det går visserligen inte att öppna telefonen utan att översköljas av nyheter och åsikter kring de terrorister som nu vädjar om en enkelbiljett hem.

För en gångs skull är svenskarna eniga: De är inte välkomna, och om de likväl tar sig hit ska de ställas inför rätta. IS har, enligt varenda frisk människa, begått brott som inte går att förlåta.

Att tala om terrorgruppen och att visa sin avsky är ett måste: Det är lika viktigt som att fortsätta påminna om nazismen och dess verkningar.

Fast för varje text som publiceras och för varje inslag som sänds flimrar en annan tanke förbi: Vad händer med IS-terroristernas offer?

Och vad händer med Syrienkrigets offer i allmänhet? Presidenten Bashar al-Assad har ju torterat och avrättat sin egen befolkning i snart åtta år nu.

För inte särskilt länge sedan visste alla. Hösten 2015 riktades världens tevekameror mot de grekiska öarna och de båtflyktingar som flydde al-Assads skräckvälde eller IS-terroristerna eller både och.

Alla minns vad som hände den hösten, men flyktingarnas öden hamnade snart i skymundan

De som överlevde båtfärden till Grekland inledde den vandring genom Europa som beskrevs som den största migrationskrisen sedan andra världskriget.

I september samma år stod Stefan Löfven på Medborgarplatsen i Stockholm och förkunnade att ”mitt Europa bygger inga murar”. Galan ”Hela Sverige skramlar” fyllde Globen, sändes i alla tevekanaler och svenskarna samlade in 40 miljoner kronor till stöd för människor på flykt.

Några månader senare stängdes både gränser och hjärtan. Syrier skulle fortfarande få söka asyl, hette det, men nya gränskontroller söderut i Europa gjorde det i praktiken omöjligt.

Det här är upprepningar, det är det. Alla minns vad som hände den hösten, men flyktingarnas öden hamnade snart i skymundan.

Efter gränskontrollerna pratades det mindre om vad de flytt från och mer om Sveriges kapacitet att ta emot flyktingar. I en rimlig värld hade både diskussionerna fått plats, men få klarade uppenbarligen av att kombinera de tankarna.

Snart handlade samtalen på sociala medier snarare om ”lyxflyktingar” och om att Sverige inte kan vara hela världens socialkontor, som vore det 1992.

I dag är flyktingfrågan knappt längre på agendan. Om det inte handlar om ”kompetensutvisningar” eller åldersbedömningar förstås. Flyktingmottagande är numera bara en EU-fråga – i ett EU som inte vill ta emot några flyktingar.

Det betyder inte att Sverige måste återgå till den ohållbara hösten 2015. På grund av, eller tack vare, Europas nya murar kommer det heller inte att kunna hända.

De som överlevde båtfärden sitter inte sällan fast i fängelseliknande läger i Grekland

Situationen för flyktingarna har däremot inte förändrats: Halva Syriens befolkning är på flykt, varav hälften är barn. Städer och byar ligger i ruiner.

”Hem, skolor och sjukhus är förstörda av bomber. Många har sett sina anhöriga dödas. Familjer har förlorat allt de äger. Kriget gör vardagen livsfarlig”, enligt FN:s flyktingorgan, UNHCR.

Enligt samma organisation dog 2 275 människor i Medelhavet förra året. Och de som överlevde båtfärden sitter inte sällan fast i fängelseliknande läger i Grekland. Nu för tiden nämns sådant mest i förbifarten.

Samtidigt får IS-terroristerna mer uppmärksamhet än någonsin. Åter igen är alla eniga om vilka vidrigheter som har pågått, och som pågår, i Syrien. Det är inte mer än rimligt.

Men vi låtsas som att deras offer inte längre existerar.