Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Vågar statsministern tala om samhällets svagaste?

Stefan Löfven förstamajtalar i Umeå 2019.Foto: PATRICK TRÄGÅRDH

Förstamajtågen blir digitala i år, men har statsministern något rött att säga?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det kan så klart bli tidernas allsång. När ingen vaknar bakfull efter valborg, med potatissallad och brännvin i blodet och grillade igelkottar på samvetet. 

Medvinden i opinionen, trots eller tack vare coronakrisen. Lena Hallengrens genombrott. Stefan Löfvens förtroendesiffror, och hans mytomspunna tal till nationen i ryggen.

Socialdemokraterna uppmanar sina anhängare att ”hänga ut något rött från balkongen” och ladda upp årets förstamaj-märke på Facebook. Sedan är det bara att koppla upp sig och stämma in i ”Internationalen”.

Upp, trälar uti alla stater,

som hungern bojor lagt uppå

I likhet med valmanifestet från 2018 och de senaste budgetarna är fredagens paroll ”Ett starkare samhälle”. Frågan är bara: För vem?

När pandemin vällde in som smog över landet blev det också tydligt att somliga saknade ekonomisk skyddsutrustning. Så skulle det ju inte få vara.

Socialdemokraternas historiska välfärdssamhälle – folkhemmet – var inte bara ett kollektivistiskt projekt. Det var lika delar individualistiskt. En människa ska inte behöva vara beroende av sin partner, sin kamrat eller sina barn; alla ska ha möjligheten att klara sig på egen hand.

Nästan 40 procent av alla utrikes födda barn lever med varaktigt låg ekonomisk standard.

Om vi med ”alla” menar inrikes födda går det utmärkt. Enligt SCB:s färska statistik om inkomströrlighet har blott sju procent av de personer som är födda i Sverige en varaktigt låg ekonomisk standard. Eller som Eurostat definierar det: Varaktig risk för fattigdom.

Bland utrikes födda tillhör var femte person den riskgruppen. Vidare gäller detta var fjärde person som är född i Asien och var tredje person som är född i Afrika.

Nästan 40 procent av alla utrikes födda barn lever med varaktigt låg ekonomisk standard. Motsvarande andel för barn med svenskfödda föräldrar är sex procent.

SCB har fler siffror. Bland vuxna i arbetsför ålder skulle 14,2 procent av landets svenskfödda individer inte klara en oförutsedd utgift på 12 000 kronor. Det är illa nog.

Bland utomeuropeiska invandrare? 57,8 procent.

I klarspråk: Mer än varannan utomeuropeisk invandrare saknar buffert. En bil som havererar, en dator som kraschar, ett företag som måste banta. Plus en pandemi som sätter fyr på ekonomin och driver människor ut i arbetslöshet.

Enligt Rädda Barnens barnfattigdomsrapport från 2018 har barn med utländsk bakgrund ”avsevärt större risk” att drabbas av ekonomisk utsatthet än andra barn, en klyfta som hade ökat.

Nu larmar samma organisation om att barn i socioekonomiskt utsatta områden känner extra stor oro. Rädda Barnens nya kartläggning vittnar om en stor stress bland barn som bor trångt, ofta i flera generationer. De är rädda för att smitta äldre släktingar, de vet inte hur de ska klara skolarbetet när de inte har dator eller eget rum att studera i. Och precis som en del rektorer har varnat för har alla familjer inte råd med lunch, nu när många skolrestauranger håller stängt.

Har Stefan Löfven något rött att säga om det på fredag? Om hur det starka samhällets svagaste individer lever i ständig osäkerhet. Om hur den osäkerheten tilltar under coronakrisen. Om hungern och bojorna; den varaktiga risken för fattigdom.

Sång blir det, åtminstone.

Det dånar uti rättens krater,

snart skall uppbrottets timma slå.

Störtas skall det gamla snart i gruset.

När Socialdemokraterna sjunger de raderna, riktar de sig mot kapitalet eller mot sig själva?