Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Vad är problemet, politiker – tiggeriet eller människorna?

Arkivbild. En person ber om pengar i Malmö.
Foto: LASSE SVENSSON

Ingen vill att människor ska behöva tigga, men frågan om man ska få göra det har aktualiserats igen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är svårt att få ihop de senaste årens nyheter, efter att en rad kommuner har beslutat om att förbjuda eller begränsa tiggeri.

Så sent som i går rapporterade Ekot att ytterligare tio svenska kommuner planerar förbud alternativt begränsningar. Därutöver har 16 majoritetsstyren liknande idéer.

Klippans starke man, moderaten Hans Bertil Sinclair, är av en annan åsikt.

”Vi har inget problem, så därför ser jag inget behov av att införa ett förbud. Vi har sannolikt flera partier som skulle stödja ett förbud, men då måste det finnas ett problem”, säger Sinclair till Ekot.

Klippans kommunalråd har en poäng: Politik handlar om att lösa problem, inte att uppfinna dem för att demonstrativt spänna musklerna.

De vill alltså förbjuda folk att samla in kläder och pantburkar vid återvinningsstationer

Så vad är grejen? Kommunalråden i Täby och Danderyd, Tobias Karlström (KD) och Erik Andersson (M), har sin syn på saken.

I Dagens Nyheter poserade de nyligen mellan två återvinningskärl. De bar marinblå kostymer och stod med ena benet framför det andra, i en gångrörelse, såsom modebloggare gör för att betraktaren ska tro att de är resligare än vad de egentligen är.

”Vi har sett att det finns en störningsproblematik vid återvinningsstationerna”, säger Erik Andersson till DN. ”Folk känner sig påhoppade och otrygga och drar sig för att åka dit”.

De vill alltså förbjuda folk att samla in kläder och pantburkar vid återvinningsstationer, ett beteende som säkert inte är friktionsfritt.

Det underliga är att problemformuleringen varierar över tid. Den bilden blir tydlig för den som har ett gott minne eller som orkar renraka pressarkivet.

Frågan om förbud blev aktuell i mitten av 2014, efter att många EU-migranter hade rest till Sverige för att tigga, men fick inte fäste. Kanske eftersom det även skulle slå mot svenskar som bad om en slant.

Den förändrade stadsbilden var heller inte argument nog, och skapade enligt vissa kritiker associationer till en viss tysk diktators tankar om lebensraum.

Därefter talade man om de tältläger EU-migranterna slog upp. Dels var de ofta olagliga, dels var de sanitära olägenheter.

När tältlägren försvann kom ett nytt argument: Tiggarna är inte fattiga, de har ju Iphones!

Det bet aldrig riktigt. Däremot stämde det att flera EU-migranter var offer för människohandel. En del av tiggeriet orkestrerades av kriminella ligor som tvingade fattiga människor att tigga.

Vidrigare brottslighet är svår att finna, men med åren har detta högst rimliga argument mot tiggeri fått stå tillbaka en aning.

Vad nästa steg är står oklart, men kreativiteten tycks inte ha några gränser

På senare tid har det snarare handlat om ”den allmänna ordningen”. I takt med samhällsdebattens klimatförändringar kunde några kommuner skjuta upp testballonger.

Hösten 2017 beslutade Vellinge om ett lokal tiggeriförbud. Det fick Alina Dobrică, 33, att känna sig utpekad; vid tillfället var hon centralortens enda aktör. Hur hon störde ordningen kunde ingen svara på.

Och i dag handlar det om störningar vid återvinningsstationer. Vad nästa steg är står oklart, men kreativiteten tycks inte ha några gränser.

Samtidigt har huvudargumentet mot tiggeri – att människor inte bör få tigga – nästintill försvunnit. Därför vore det klädsamt om förbudsvurmarna talade ur skägget.

Handlar det om tiggeriet, eller handlar det om människorna?