Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Sverigevännerna i Malmö måste känna identitetskris

Jörgen Grubb, ordförande i SD Malmö.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Poliser på plats efter en av många skjutningar i Malmö förra året.Foto: FRITZ SCHIBLI

Plötsligt händer det inte den här gången heller.

En artikel om Sverigedemokraterna i Malmö dyker upp i flödet, men nyheten är så trubbig att jag en kvart senare har glömt vad den handlade om.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har bevakat SD Malmö i snart tio års tid: Kollat motioner och budgetreservationer, intervjuat företrädare, läst artiklar i skånska såväl som rikstäckande medier.

Ändå har jag inte hittat ett enda uppslag till en krönika, trots att jag vanligtvis skriver om partiet bara en företrädare lägger en fis på tvären.

Jag är inte ensam. Medierna rapporterar om SD minut för minut nästan. Det är rimligt eftersom opinionsundersökningar visar att partiet snart kan vara störst av alla. Och att företrädare landet runt tenderar att ha otur när de tänker.

Men nästan inga riksmedier rapporterar om avdelningen i Malmö. En av få uppmärksammade nyheter kom på valvakan 2014, när en fastighetsägare stängde av strömmen och satte igång brandlarmet.

Själv besökte jag deras senaste valvaka. De höll till i en liten danslokal i utkanten av centrum, käkade italiensk buffé och sjöng visor av den skånska skalden Edvard Persson. I såväl valet till riksdagen som till kommunfullmäktige gav Malmöborna SD ungefär 16 procent av rösterna. En ökning förvisso, men inte alls som i resten av Skåne.

I valet till riksdagen blev partiet störst i 19 kommuner av 33 möjliga. I Sjöbo fick partiet 39,4 procent, i Bjuv 38,4 procent, i Bromölla 38,2 procent och så vidare.

Ur sverigedemokratisk synvinkel kan lokalavdelningens läge att öka knappast vara mer gynnsamt: Malmö är en arbetarstad och SD har enligt Sifo 36 procent av arbetarnas stöd.

Malmö är också en invandrarstad, nästan hälften av kommuninvånarna har någon form av utländsk bakgrund, flera av dem är muslimer.

Socialdemokraterna har haft decennier på sig att integrera människor, men misslyckats. Enligt Rädda Barnen lever vart fjärde barn i kommunen i fattigdom. Skolorna är toksegregerade och utgifterna för försörjningsstöd närmar sig en miljard kronor om året.

Lägg därtill gängkriminalitet, dödsskjutningar på öppen gata, sprängdåd och personrån.

De är herrar som inger förtroende: Vältaliga, välklädda, trevliga.

Det har, kort och gott, aldrig varit lägligare att vara sverigedemokrat i Malmö. Ändå hör vi ingenting från dem. Ändå går de som tåget, i uttryckets samtida betydelse.

Så varför får de inte sin lokalavdelning att lyfta?

Jag har träffat ordförande Jörgen Grubb och oppositionsråd Magnus Olsson. De är herrar som inger förtroende: Vältaliga, välklädda, trevliga.

När jag tittar närmare på deras verksamhet framstår den som SD-vanilj. Jämfört med riksdagsgruppen och andra lokalavdelningar är skandalerna färre, utspelen mindre radikala. Här talar man snarare i termer av integration än om invandringsstopp. Tonen på deras Facebooksida är ganska lugn och sansad.

Givet förskjutningarna i samhällsdebatten kan man fråga sig varför en sådan lokalavdelning i en sådan stad inte har egen majoritet.

Jag har funderat i snart ett decennium och jag finner bara en förklaring: Sverigevännerna i Malmö tycker om sin stad.

De måste känna identitetskris när resten av partiet ständigt använder deras stad som skräckexempel. Visst är en del saker åt helvete, men de verkar ju trivas ju här, annars hade de redan bott i Bjuv, Bromölla eller Sjöbo.

Det är den enda förklaringen jag kan finna. Och om det inte är så?

Då måste vi nog fråga oss om SD i Malmö inte är Sveriges sämsta lokalavdelning.