Patrik Lundberg
Det kan ha handlat om att Stefan Löfven satt i karantän, efter att en person i hans närhet vistats kring en person med bekräftad covid-19. Statsministern och hans statsråd hade dessutom ett USA-val att följa. Det hade medier och medborgare också.
Statistiska Centralbyråns 168 sidor långa rapport om genomförandet av Agenda 2030 hade alltså svårt att konkurrera med pandemin, Sleepy Joe och The Donald. Detta trots att SCB:s generaldirektör Joakim Stymne i förordet fastslår att rapporten är världsunik.
För fem år sedan lät det annorlunda. FN:s medlemsländer antog de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030. Det var klassiska FN-mål: avskaffa fattigdom, avskaffa hunger, uppnå jämställdhet, säkerställ likvärdig utbildning, rädda klimatet. Med mera.
Stefan Löfven samlade en ”högnivågrupp” av nationer, däribland Tyskland, Brasilien och Östtimor. I ett gemensamt uttalande fastslogs att de skulle föregå med gott exempel och göra sin del av arbetet.
Följaktligen har kommuner, regioner och myndigheter gått på högvarv. I sann socialdemokratisk anda har regeringen nyligen tillsatt en nationell samordnare för Agenda 2030.
I fjol kunde SCB fastslå att arbetet har gått så där: Sverige har problem med jämlikheten. Därför bestämde sig myndigheten för att till 2020 års rapport fokusera på denna faktor. För en vecka sedan publicerades rapporten ”Lämna ingen utanför”, som omedvetet eller med berått mod drunknade i USA-val och pandemi.
Det var synd, eftersom rapporten har fler vinklar än vad Donald Trumps twitterkonto hade under valnatten.
Vad gäller inkomster ökar lönerna för medel- och höginkomsttagare i snabbare takt än för låginkomsttagare. Flest ekonomiskt utsatta finns i grupperna ensamstående mammor och invandrare.
Under det senaste decenniet har svenska barns socioekonomiska bakgrund fått en större betydelse för betygen, särskilt för utrikes födda elever. Unga med högutbildade föräldrar påbörjar i högre grad högskolestudier än unga med lågutbildade föräldrar.
Människors utbildningsnivå påverkar vårdresultaten för cancer och psykisk sjukdom.
Skolbarnens hälsa är heller inte jämlik. Åtta av tio flickor i ekonomiskt svaga familjer har psykiska och fysiska besvär flera gånger i veckan, bland pojkarna har fler än hälften sådana besvär.
Hälsa och livslängd är ojämlikt fördelat. Allra svårast har personer med någon typ av funktionsnedsättning. Människors utbildningsnivå påverkar vårdresultaten för cancer och psykisk sjukdom.
Kvinnor är i högre glad utsatta för våld, och hot om våld, i arbetet. De upplever dessutom, generellt, en högre grad av otrygghet.
Utrikes födda unga kvinnor har en förhöjd risk för tvångsäktenskap, sexuellt utnyttjande, könssjukdomar och oönskade graviditeter. Enligt rapporten saknar de kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Trots detta fattas fullgod statistik om hedersrelaterat våld och förtryck.
Rapporten tar även upp effekterna av coronapandemin. Dödligheten i covid-19 är högre bland låginkomsttagare, lågutbildade och boende på LSS-boenden. Den ekonomiska nedgångens negativa effekter påverkar främst grupper som redan är sårbara.
Var för sig är problemen redan kända. Sammantaget målar rapporten en bild av ett Sverige där ojämlikheten inte minskar – den ökar, inom flera områden.
Detta sker i ett la-la-land som tagit på sig ledartröjan för att klara Agenda 2030 och rädda världen.
Tystnaden har nog både nordamerikanska och pandemiska orsaker, men den är inte mindre talande för det.