Patrik Lundberg
Dagens industri har synat saken. Tidningen rapporterar att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, där Eliasson är generaldirektör, har lagt in en förfrågan om julbord för 250 personer.
MSB hoppas alltså att coronapandemin ska avta och att svenskarna snart får umgås i folksamlingar på över 50 personer.
Det är världens minsta avslöjande, och det har även visat sig vara felaktigt. Vad MSB:s personalförening fick var förslag på julbord som eventuellt skulle gå att arrangera.
Det är likväl en symbol för det finaste vi har. Offentlighetsprincipen har funnits sedan år 1766 och regleras i Tryckfrihetsförordningen. Den ger medborgarna rätten att ta del av allmänna handlingar.
Sverige är för övrigt är den enda landet i världen med grundlagsstadgade regler om allmänna handlingars offentlighet.
Jag kan begära ut MSB:s offert om julbord, om jag vill. Jag kan också begära ut Palmeutredningen, nu när den är nedlagd. Etablerade medier såväl som privatspanare har redan börjat utreda möjligheten att crowdfunda miljonen det kostar att få hem världens största mordutredning.
Får många är det här är självklarheter. Sådant ska ungdomarna lära sig på samhällskunskapen i högstadiet, men frågan är hur självklar offentlighetsprincipen är nu för tiden.
Alla journalister kan det här. De flesta av oss jobbar, eller har jobbat, på en lokalredaktion där man varje vecka går till kommunhuset och tar del av diarierna. Man ringer också till polisen och tingsrätten för att fråga vad som har hänt på sistone, varpå man får veta det. Och så vidare.
Men när jag frågar vänner och bekanta är det oroväckande få som vet vad som gäller. Jag vågar hävda att folk i allmänhet i praktiken inte besitter den här allmänbildningen.
Hur många vet, till exempel, att så kallade välfärdsföretag inte omfattas av offentlighetsprincipen? Medborgarna har ingen insyn i företag som driver vård, skola och omsorg.
Under coronapandemin har ingreppen i offentlighetsprincipen nått nya nivåer.
Även aktörer som faktiskt omfattas av offentlighetsprincipen har en förmåga att tänja på lagen. I vintras ville Aftonbladets Peter Kadhammar läsa SD-styrda Hörbys diarium. Han blev tvungen att läsa under övervakning av kommunens HR-chef och ytterligare en medarbetare – något Kadhammar inte varit med om under sina 41 år som reporter.
Under coronapandemin har ingreppen i offentlighetsprincipen nått nya nivåer. Nästan varje vecka har medier rapporterat om missförhållanden. I maj avslöjade Sörmlands Media att kommunerna i länet har mörklagt hur många som har smittats av viruset inom äldreomsorgen.
Ungefär samtidigt kunde SVT berätta att Arbetsmiljöverket hade raderat dokument för att ”undvika en svår debatt” i fråga om skyddsutrustning på äldreboenden. Efter granskningen uppmanade chefer på myndigheten personalen att rensa i sina mejlkorgar.
Sveriges Radio Ekot har i sin tur avslöjat att Folkhälsomyndigheten hemlighåller minnesanteckningarna från sina möten med landets smittskyddsläkare.
Dokument som kan ge oss inblick i Sveriges arbete mot covid-19 förblir i stället hemliga. Det brinner bakom ögonlocken, i en situation då närmare 5 000 människor har avlidit.
När öppenheten är som allra viktigast, då sluter sig Sverige.
Och jag är rädd för att de flesta av oss inte ens ser problemet.
Artikeln har ändrats efter att nya uppgifter tillkommit. Dagens Industris nyhet var inte korrekt.
”MSB har inte gjort någon bokning av julbord enligt det som Festmäklarna har angett. Det företaget dock har gjort är att kontakta den som är ordförande i personalföreningen MSB FF i Stockholm. Festmäklarna skickade några förslag på julbord men det var ingen officiell förfrågan och inget är heller bokat”, skriver Anna Lindbäck, pressansvarig vid MSB i ett mejl till Expressen.
LÄS MER: Patrik Lundberg: Struntprat att vi inte bryr oss om hudfärg
LÄS MER: Per Bolund: ”Tveksamma beslut” i grannländerna
LÄS MER: Torbjörn Nilsson: Palme skrek, hoppade och smällde i dörrar