Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Svensk film dör om vi fortsätter välja soffan

Grand på Sveavägen i Stockholm, en av många klassiska svenska biografer.Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

Promenaden in i mörkret, en helt ovanlig fredag i oktober.

Den vita duken. De tomma, röda sätena.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hur ofta tittar på film?

Vi är sju vissna själar i salongen. Tillsammans ska vi se det australiensiska dramat ”Babyteeth”, en av årets mest uppmärksammade filmer.

Svenska medier har belönat den med fyror och femmor. Biobesökare runt om i världen uppmanar sina medmänniskor att ta med näsdukar.

Inte underligt: kärlekshistorien mellan cancersjuka tonåringen Milla och semikriminelle Moses träffar alla de mänskliga känselspröten.

Ändå är vi bara sju besökare. På en fredag, i en salong i centrala Stockholm. Jag saknar till och med idioterna. Plommonen som leker med sina mobiltelefoner, pratar under filmen och gormar åt besökare som ber dem att lugna sig.

Vi lever i coronatider. Jag har gått från att hata uttrycket till att gilla det. Covid-19 är mer än en sjukdom, den förändrar vårt sätt att tänka och agera. De vanor vi anammar kan steka saker för all framtid.

Bion är en sådan sak. När pandemin bröt ut undersökte analysföretaget Omdia hur marknaden påverkades. Restriktionerna ledde till ett globalt snitt på 91 procent nedstängda biografer. Det hände även i Sverige, trots att få andra verksamheter stängde.

Storfilmer såväl som indierullar sköt upp sina premiärer. Inspelningar pausades. Miljarder brann upp. Enligt Svenska Filminstitutet riskerar 200 000 filmarbetare i Hollywood att förlora sina jobb.

Men alla kriser har vinnare. Under årets första kvartal håvade Netflix in 16 miljoner nya prenumeranter. I höst har Disney Plus snärjt 450 000 svenska hushåll.

Bond är alla biofilmers kronjuvel. Om inte ens den går upp på vita duken, finns det någon film som får göra det?

Detta påverkar också förlorarna. I helgen rapporterade Bloomberg att Netflix och Apple försökt köpa den nya James Bond-rullen ”No time to die”. För att släppa den direkt i sina strömningstjänster.

Givet pandemin hade premiären skjutits upp ett par gånger, det senaste budet var april 2021. Projektet blödde pengar, men bolaget MGM stod emot frestelsen och lät hälsa att filmen inte var till salu.

Strömningsjättarnas försök var en krigsförklaring. Bond är alla biofilmers kronjuvel. Om inte ens den går upp på vita duken, finns det någon film som får göra det?

Och vad ska hända med vår inhemska industri, om människor slutar promenera in i mörkret, till de röda sätena? Varje år går cirka 50 svenska filmer upp på bio. De allra billigaste kostar runt tio miljoner kronor att producera, de allra dyraste kostar det tiodubbla. Om vi framöver väljer soffan framför salongen riskerar svensk film att dö, eftersom pengarna som finansierar projekten spelas in på biograferna.

Biografkedjorna gör heller inte mycket för att motverka sin egen utrotning. När strömningsjättarna går på offensiven står den största aktören, Filmstaden, med händerna i fickorna.

Om jag hade suttit i deras leding hade jag genast, helst i går, rullat ut en megakampanj för att välkomna svenskarna tillbaka till salongerna. En snyftare som ”Babyteeth” hade varit det perfekta dragplåstret.

I en situation där uthålligheten tryter och folk grisar vidare, trots riskerna, är biografen klockren. Branschen har goda möjligheter att klara pandemin, på ett ansvarsfullt sätt, eftersom bio är det säkraste kollektiva nöje vi har.

Biljetter säljs online, alla säten är numrerade och besökarna är nyktra. Alla sitter någorlunda stilla, nästan alla har munnen stängd.

Kedjorna, däremot, borde öppna sina munnar och förklara varför biograferna ska blomstra i stället för att vissna.