Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Studenterna har all rätt att gnälla

2020 års studenter ”blir berövade på dagen då de firar sin självständighet”, skriver Patrik Lundberg
Foto: SHUTTERSTOCK

Spurten nedför trapporna.

Kolsyran i venerna, och frihetskänslan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De får kanske springa, men ingen kommer att kunna vänta in dem: Nollettorna som snart tar gymnasieexamen får inte fira som sig bör. De får inte smycka sina flak med björkris och glida ner på byn. 

Det blir inget, jag vet, och det är rimligt. Josefin Holmström fångar allvaret i Svenska Dagbladet (30/4): ”Vad gjorde du under coronapandemin, farmor? Jag offrade min studentfest för att hjälpa andra.”

Texten har också en inledning: ”Inställt studentfirande har väckt ungdomars vrede. Den attityden får mig att undra varför de ens sökte in på gymnasiet.”

Litteraturvetaren och författaren Holmström kan inte förlika sig med nollettornas ”klagokör av frustrerade tonårssuckar”. Hon anar att man pluggar för att ”nå någonstans, få utbilda sig vidare, kanske få ett bra jobb och en trygg framtid”.

Och det stämmer ju, för somliga. Utan att demonisera Josefin Holmström antar jag att hon talar utifrån sitt eget tillblivande. Hon tog en masterexamen i engelsk litteratur vid Oxfords universitet, därefter disputerade hon i litteraturvetenskap vid universitetet i Cambridge.

Hon är inte ensam. Ungefär 43 procent av alla svenskar mellan 25-64 år har läst vidare efter gymnasiet, enligt SCB.

Jag har med intresse följt folks reaktioner på nyheterna om hur samhällets restriktioner slår mot årets studentfirande. Jag har märkt att en majoritet köper ungdomarnas frustration. Jag har också hittat en genre av människor som inte gör det.

Studenterna ska, enligt dem, ge fan i att gnälla.

I Ljusnarsberg i Bergslagen är examensdagen sannolikt den sista skoldagen för fyra av fem elever.

Det kan jag också köpa om det gäller 19-åringar med föräldrar som betalar deras festresor till Sydostasien, med släkt som fondsparat till en bostadsrätt, med en stamtavla där alla i rakt nedåtstigande led har marscherat mot den ljusnande framtiden i akademin och delikatessbitarna av näringslivet.

Som först i min familj att läsa på gymnasiet var studentfirandet mer än en parentes i min klassresa, även om just mina känslor är sekundära. Hundratals, kanske tusentals, ungdomar blir i år de första i sin släkt att ta gymnasieexamen. Statistiken talar för det.

Enligt Universitetskanslerämbetet påbörjar ungefär hälften av alla med gymnasieexamen högre studier före 25 års ålder. Hälften gör det inte. I Ljusnarsberg i Bergslagen är examensdagen sannolikt den sista skoldagen för fyra av fem elever.

Att åtminstone förstå dem är inte bara gratis, det är också en möjlighet att testa om ens hjärna har stelnat. Att kunna känna empati för människor som inte är som en själv, att förstå att de flesta ungdomar självfallet offrar sina fester för att hjälpa andra, även om det svider, och att den smärtan i vissa fall kan gestalta sig i ett ramaskri.

För de blir berövade på dagen då de firar sin självständighet. Första gången många i praktiken inte behöver vara beroende av sina föräldrar. Första gången många kan slita sig från hemstadens bojor. Första gången många möter arbetslivet och kan skaffa sig en egen ekonomi.

Sista gången alla praktiskt lagda individer behöver gå tillbaka till någonting som inte var utformat för dem.

Enda gången blodet kolsyrar sig i venerna och koncentrerar känslan av att ha kämpat i tolv år. För att äntligen spurta mot friheten, explodera på studentfylleflaken, löpa vidare mot midnattsgatorna för att kyssa allt skit man gått igenom här adjö.