Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Struntprat att vi inte bryr oss om hudfärg

Demonstranter i Malmö i torsdags.Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP

Ett finkalibrerat munläder uttrycker det på ett sätt.

Ett rakare dito uttrycker det på ett annat.

Det förra säger: Jag ser inte hudfärg.

Det senare säger: Jag bryr mig inte om någon är svart, vit, gul, röd eller blå.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi kan väl börja där, nu när de svenska demonstrationerna mot amerikanskt polisvåld mot svarta har klingat ut: I Sverige finns det knappt en människa som identifierar sig som rasist.

Vi har lagar mot sådant. Dokument om värdegrund. Böcker, poddar, teveprogram och banderoller. Vi har två svarta anfallare i herrlandslaget i fotboll och tre svarta kvinnor som vann Melodifestivalen.

Får man ens skriva så? Att vissa människor är svarta.

För många tycks alltså inte se eller tänka på hudfärg. Enligt undertecknads anekdotiska bevisföring består den gruppen av akademiskt skolade personer. Trots att de inte ser hudfärg älskar de att visa sig på bild tillsammans med icke-vita personer, gärna ute i storstädernas vimmel.

Men när de firar midsommar syns bara bilder på mozzarellor i midsommarkrans.

Var det elakt? Kanske. Man behöver inte umgås med svarta för att inte vara rasist. Det är världens enklaste sak: Gör inte skillnad på folk och folk.

Den andra, lite mindre akademiska, gruppen har fattat något. Människor som inte bryr sig om någon är svart, vit, gul, röd eller blå. Sådant spelar ingen roll. För att vara lika kategorisk som med den första gruppen: Det är struntprat.

De som säger så har ändå en tendens att bli lite argare när en icke-vit person begår ett brott, som om den där personen har ett extra stort ansvar att följa lagen.

Få håller nog med om den här bilden, eftersom ingen identifierar sig som rasist eller anser sig handla rasistiskt. Undertecknad kommer nog snarare att bli stämplad som identitetspolitiker, en sådan som gör politik av särintressen.

Afrosvenskar har lägre lön, lägre disponibel inkomst och betydligt fler dagar i arbetslöshet.

Och varför demonstrerar folk i Sverige? Vi är inte USA, vi är inte Sydafrikas forna apartheidstyre, vi har inte haft ett rasbiologiskt institut … på flera decennier.

Ingen aning. En sådan fråga kan bara var och en av demonstranterna svara på. Fast det finns ledtrådar.

För ett och ett halvt år sedan publicerade länsstyrelsen i Stockholm rapporten ”Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden”. Det är ingen feelgood.

Studien visar på en rad skillnader mellan afrosvenskar och den övriga befolkningen. Afrosvenskar har lägre lön, lägre disponibel inkomst och betydligt fler dagar i arbetslöshet. De är överrepresenterade i lågstatusyrken och underrepresenterade i högstatusyrken.

Vid en ytlig läsning går sådana saker att förklara: Integrationen, segregationen och språket.

Den som läser noggrannare märker att sådana faktorer spelar mindre roll. Skillnaderna finns nämligen på alla utbildningsnivåer. En afrosvensk behöver ha en forskarutbildning för att nå samma inkomst som en person i den övriga befolkningen med en treårig eftergymnasial utbildning.

Enligt studien är det till och med så att skillnaderna mellan afrosvenskar och den övriga befolkningen ökar med stigande utbildningsnivåer.

Det är ingen åsikt, det är baserat på statistik för Statistiska Centralbyrån. Och ingen vet med säkerhet varför.

Är det slumpen? Så måste det vara, eftersom vår befolkning består av människor som antingen inte ser hudfärg eller som inte bryr sig om någon är svart, vit, gul, röd eller blå.

 

LÄS MER: Testet gjorde mig fattigare – och noll procent klokare 

LÄS MER: De som städat andras hem mår sällan som Giesecke