Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Lundberg

Snart dör chartern som reseform

Tusentals svenska drabbade när Ving inte har flygplan nog.
Mallorca 1958.
Mallorca av i dag. Foto: SHUTTERSTOCK

Charterturismen är nere för räkning.

Snart slocknar en lägereld, en till.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Resejätten Thomas Cooks konkurs innebär inte slutet för chartern, men nedförsbacken blir onekligen brantare.

Som resegurun Lottie Knutson säger till Expressen: ”Det här är den största konkursen som har hänt i svensk resehistoria.”

På kort sikt gynnar det väl konkurrenterna, på lång sikt står vi snart utan … charter. Och jag misstänker att ingen kommer att sörja offentligt. I tider av klimathot och flygskam förefaller det logiskt, men det är nog bara halva sanningen.

Ofta återkommer jag till resetidningen Vagabonds fyra år gamla reportage om charterns historia. Texten tar avstamp i den ekonomiska tillväxten efter andra världskriget, hur välfärden tog form och svenskarna fick rätt till tre och senare fyra veckors semester.

Tidigare kunde enbart de rika bekosta en solresa. I mitten av 1950-talet förändrades allting, när piloten Göte Rosén och Knut-Oskar ”Buss-Gustavsson” Gustavsson började flyga och bussa ner svenskar till Mallorca.

Populariteten gjorde att fler aktörer gav sig in på marknaden och snart hade priserna pressats till den grad att arbetarklassen hade råd att semestra i värmen.

Det betydde också att statusen sjönk. Dagens Nyheters legendariske kolumnist ”Jolo” skrev: ”Nästan ingen åker till Mallorca utan att be lite om ursäkt.”

Karln visste kanske bara vad hans bildade kompisar tyckte. Bland vanligt folk lät det annorlunda: För min mamma som just gått ut ur folkskolan och in i fabriken var chartern en dröm.

Efter sin första resa klippte och klistrade hon ihop ett album: vita stränder, grisfester, ögon som glittrade; förnimmelsen om att en arbetarflicka från Sibbhult fick gå i solen, trots att hon varken var rik eller talade andra språk än svenska.

För ett par år sedan gjorde jag samma tripp, en pilgrimsresa nästan. Det var som om tiden hade stannat. Att strosa längs Playa del Inglés var som att färdas rakt in i mammas semesteralbum, eller in i ”Sällskapsresan” för den delen.

Det var samma människor, ungefär, unga som gamla. Vi åt buffé och lyssnade på svenska dansbandscovers. Allt var förbeställt, som i charterns sanna natur: Avslappningen var själva upplevelsen.

Jag kan inte minnas när jag senast mådde så bra.

Vi semestrade i en skuggberättelse om Sverige, långt från Michelinrestauranger och Airbnb. Det året reste två miljoner svenskar till Spanien, varav flertalet med charterbolag, samtidigt som resereportagen handlade om storstäder och forna industriområden.

Diskrepansen mellan fint och fult är sällan så tydlig som när vi reser. Ända sedan starten var grisfesten en symbol för det smaklösa. Massturismen: marknaden födde den och marknaden är nu kanske på väg att begrava den.

Det är inte mer än rimligt: när världen brinner finns det andra saker att sörja än att få rulla hatt på Kanarieholmarna.

Men ändå. En lägereld är på väg att slockna, ytterligare en bit av det gamla Sverige. Sakernas tillstånd gör att runorna kommer att utebli.

För snart dör chartern som reseform, och min mammas och hennes arbetargenerations första fotspår i sanden suddas ut.