Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Lundberg

Sanningen om hennes pappa är hjärtskärande

Författaren Anna da Lima Fagerlind. Foto: ERIK ARDELIUS / NATUR & KULTUR
”Mitt hem är inte Copacabana” (Natur & Kultur) kom ut förra veckan.

Ibland serveras sanningen i elfte timmen, ibland inte alls.

Vi kan ju fråga Toninho.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Under sin uppväxt i Rio de Janeiro visste han knappast vad som väntade. Till Toninhos favela, Cantagalo, vågade sig inte turisterna, knappt ens poliserna.

Pappa var målare men spelade och drack, mamma tvättade kläder så att klorinet frätte sönder hennes fingrar. Toninho och hans syskon, i synnerhet storebror Paulinho, drygade ut familjekassan med extraknäck och småstölder nere vid stranden.

De var fattiga. Livet i favelan var en kamp, men de kände ofta lycka och de hade varandra.

I Sverige lät det annorlunda. På 1960-talet skulle regissören Arne Sucksdorff göra en spelfilm om gatubarnen i Rio och av en slump fick Toninho en av huvudrollerna. Barnskådisarna i ”Mitt hem är Copacabana” skeppades till premiären i Sverige och filmen blev en succé.

Snart var Toninho och de tre andra rikskändisar. Pressen älskade dem, men hade en oförmåga att skilja på filmen och verkligheten. Tidningarna porträtterade barnen som föräldralösa, trots att det inte stämde. De gick i skolan, men framställdes som analfabeter. Man skrev att de levde på gatan, fast de egentligen bodde i favelor.

Genast ställde sig svenskar på rad för att adoptera de stackars barnen.

Genast ställde sig svenskar på rad för att adoptera de stackars barnen. Snart kände mamman sig tvingad att ta farväl av Toninho och lillebror Marcos. Alternativet – välstånd och utbildning – var mer än vad hon själv kunde lova dem.

Trots att pojkarna grät och protesterade fick de lämna Brasilien för varsitt nytt hem, på Lidingö.

Sanningen hade vi aldrig fått reda på om det inte vore för Toninhos dotter, journalisten Anna de Lima Fagerlind. Hon är nu aktuell med boken ”Mitt hem är inte Copacabana” som skildrar vad som egentligen hände och är en hjärtskärande berättelse om mellanförskap.

Boken har fått fina recensioner och förtjänar mer uppmärksamhet än så. Anna de Lima Fagerlinds anslag är inte politiskt, men för läsaren träder en välbekant bild fram: det svenska världssamvetet.

Under andra halvan av 1900-talet visade Sverige internationell solidaritet och svenskarna räddade livet på både politiska flyktingar och föräldralösa gatubarn. Men välviljan i kombination med den grandiosa självbilden slog över.

Tredje världen skulle räddas till varje pris, allra helst av medelsvensson själv. Staten sov, blundade, eller såg mellan fingrarna när tusentals barn flögs till Sverige, varav flera på lika falska premisser som Toninho och hans lillebror.

Många stod vid samma vägskäl som Toninho: Att få äta med silverbestick och spela hockeybockey eller riskera att dras in i gängkriminalitet.

Många hade föräldrar, om än fattiga. Många stod vid samma vägskäl som Toninho: Att få äta med silverbestick och spela hockeybockey eller riskera att dras in i gängkriminalitet; den äldre brodern Paulinho stannade i Cantagalo och blev kokainkung.

Oavsett och alltid tyckte svenskarna att barnen borde komma hit. Det är delvis därför få av de 2 021 svenskar som adopterades från Chile under militärdiktaturen kan vara säkra på att deras bakgrundshistorier är sanna.

När chilenska journalister förra året började gräva visade det sig att flera av dem var stulna. Eller att de biologiska mammorna mer eller mindre blev tvingade att lämna bort sina barn.

Likt Anna de Lima Fagerlind har de i dag skrivit om historien och serverat sanningen långt efter midnatt, men varken de eller Toninho har fått någon ursäkt.

Det säger ganska mycket om hur lite den svenska självbilden har förändrats.