Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Rasproblemen skulle lösas av adoption – i stället skapades fler

Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Foto: TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: SVEN LINDWALL

En gång skulle adopterade lösa rasproblemen i Sverige.

Tro det eller ej, så sa man.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var på den gamla onda tiden. Flertalet decennier innan oktober 2019, då Sverigedemokraternas Mattias Karlsson talade ut i Expressen.

Han ondgjorde sig över hur nazister angrep hans nya flickvän. Problemet var att hennes mamma var adopterad från Indien och att hon därmed inte var kritvit. Detta hände bara året efter att SD började göra reklamfilmer med icke-vita – inte sällan adopterade – partiföreträdare.

Så har det, som bekant, inte alltid sett ut inom sverigedemokratin.

Och därför: Diskussioner om Mattias Karlssons egen skuld i det hela, diskussioner om de där reklamfilmerna.

Alla skulle tycka något, förutom huvudpersonerna.

 

Låt oss backa bandet till när planetens mest antirasistiska nation försökte få bukt med sig själv: Året var 1968 och en vänstervåg vältrade in.

Sverige skulle rädda världen, inte minst barnen. Adoption var en lösning, något även högerpartierna gillade.

En som opponerade sig var Ingemar Johansson, världsmästare i boxning. Tidskriften Året Runt frågade om han kunde tänka sig att adoptera att u-landsbarn.

Ingo svarade: ”Nä. Jag vill inte ha rasproblemen inpå knutarna.”

Meningen är nu inte att skuldbelägga en numera död legendar för att han tyckte vad en jäkla massa människor i dag tycker. Det intressanta är repliken.

Reportern sa: ”Jamen, det skulle ju bidra till att lösa rasproblemen.”

Så tänkte man på den tiden. Adoption skulle inte bara rädda barn, fenomenet skulle också fostra svenskarna till att bli goda antirasister.

 

Med åren kom vi att adoptera 60 000 barn från tredje världen. Hur det gick till är en historia i sig, men den för saken relevanta frågan var hur de skulle integreras.

Trots att SD fortfarande inte fanns och trots att Olof Palme uttryckligen vurmade för invandrares ”särart” – minns radiotalet 1965 – skulle adoptivbarnen bli som vi. Föräldrautbildningarna fokuserade på assimilering. Allt som vittnade om barnens bakgrund skulle gnuggas bort: Språket, kulturen, förnimmelsen av de biologiska föräldrarna.

När barnen blev äldre blev de politiska slagträn. Forskningen visade att adopterade i högre grad än andra led av psykisk ohälsa och då jublade både högerextrema krafter och progressiv vänster. De förstnämnda av etnopluralistiska skäl, de senare av postkoloniala.

Vad barnen själva tyckte spelade mindre roll. När de blev vuxna och kunde berätta om sina erfarenheter uppstod en ny problematik: De tyckte inte likadant!

 

Adopterade som vittnade om vardagsrasism fick veta att de skulle vara glada att de fått komma till Sverige. Alternativet var ju att skjuta heroin i rännstenen eller att dö på ett barnhem. Lite tacksamhet hade därför inte skadat.

Andra hade utvecklat en übersvensk identitet, kanske till och med blivit nationalister. De utmålades som Onkel Tom; husblatten som fjäskar för sin förövare; Jackie Arklöv reinkarnerad.

Aldrig får man göra fel. Inte heller kan man göra rätt.

Det är i ljuset av detta vi måste förstå diskussionen om Mattias Karlssons flickväns bakgrund och partiets adopterade företrädare. Eller diskussionen om adopterade som kritiserar det folkhem som ansåg sig rädda dem, för den delen.

En gång skulle alltså adopterade lösa rasproblemen. I stället kom de bara att skapa fler, eftersom de hade mage att bli lika olika som alla andra.