Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Politiker ska hålla fingrarna borta från färgburken

Kultur- och idrottsminister Amanda Lind (MP).Foto: OLLE SPORRONG
Förbundskapten Janne Andersson.Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Ett scenario: Förbundskapten Janne Andersson presenterar söndagens startelva i EM-kvalet mellan Sverige och Norge.

Plötsligt ringer det i Jannes mobil, han lägger undan sin varmkorv och blir kall i kroppen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är idrottsminister Amanda Lind. Hon säger att landslaget ska ha högt i tak, men inte kan Andreas Granqvist starta: Granen må vara en nationalikon, men hans säsong har varit åt fanders. Många medborgare har ringt departementet och klagat, flertalet sportjournalister har varit upprörda.

Djurgårdens Marcus Danielson, däremot, har varit en gigant. Han är förvisso inte ens med i truppen, men med elcykel kan han vara på Friends arena inom en halvtimme, hälsar Amanda Lind.

Janne Andersson försöker förklara sig. En politiker som inte har lirat fotboll sedan skolgympan kan inte bestämma vem som ska representera landslaget.

Det spelar noll roll. Idrottsministern har talat och så får det bli.

Scenariot är absurt, en fantasi. Att Svenska Fotbollförbundet erhåller offentligt stöd betyder inte att politiker kan gå in och detaljstyra.

När det kommer till konsten är det verklighet. För ett par veckor sedan hade Helsingborgskonstnären Björn Svensson, på kommunens uppdrag, gjort klart sina målningar i tre gångtunnlar i Rydebäck. I en liten del av den ena tunneln målade han neonfärgade svampar, vilket fick två medborgare att reagera.

De menade att svamparna liknade ”magic mushrooms”, knarksvampar. Kommunens samhällsplanerare reagerade och snart fick Björn Svensson veta att han måste måla om.

Konstnären argumenterade att svamparna bara var en del av en fantasivärld, helt utan kopplingar till narkotika, men kommunen hade bestämt sig.

Det är ingen isolerad händelse. I Nacka har en gatukonstfestival hamnat i blåsväder efter att den lokala konstnären Huge har blivit petad från arrangemanget. När kommunens arrangörer hade googlat hans namn insåg de att Huges verk förknippas med graffiti.

Att graffiti är synonymt med gatukonst gör inte beslutet klokare.

Olämpligare ingrepp i yttrandefriheten är svåra att finna

I Sölvesborg vill man till och med vara proaktiv. Det SD-ledda Samstyret vill undvika ”utmanande samtidskonst” när man köper in verk. I stället bör man prioritera ”klassisk och tidlös” dito.

Det påminner om när Sverigedemokraterna ville förbjuda Liv Strömquists bildserie ”The night garden” i Slussens tunnelbanestation i Stockholm, eftersom några av de avbildade kvinnorna hade mens.

Vi får heller inte glömma när SD-kuriren år 2006 publicerade en läsares karikatyr av profeten Muhammed. Med utrikesminister Laila Freivalds (S) goda minne kontaktade en UD-tjänsteman partiets webbhotell för att få dem att plocka bort bilden, varpå partiets webbplatser stängdes ner.

Olämpligare ingrepp i yttrandefriheten är svåra att finna.

Eller nja: fråga Lars Vilks.

Och steget till svamparna i Rydebäck är inte så stort som det låter: politiker och tjänstemän ska hålla fingrarna borta från färgburken.

Det borde vara lika självklart som att idrottsministern inte ska ta ut några landslagstrupper.

Tyvärr ser vi inte konsten på det viset. Visst förvarar vi konst, men bara sådan vi själva tycker om: menskonst i ena ringhörnan, rondellhundar i den andra.

Svamphistorien slutade i och för sig lyckligt. Efter en rad lokala protester ändrade sig kommunen och lät Björn Svenssons målning stå kvar.

Framöver blir risken en annan: vem ringer de nästa gång en tunnel ska målas?