Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Panik i väst – då kommer ”Gula faran” tillbaka

99,9999 procent av världens kineser har inte insjuknat i coronaviruset, konstaterar Expressens kolumnist Patrik Lundberg.
Foto: OLIVER HAYNES/SOPA IMAGES/SHUTTERSTOCK

99,9999 procent av världens kineser har inte insjuknat i coronaviruset, men det är knappt lönt att påpeka.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När sjukdomen spred sig var följderna givna: Panik, i vanlig ordning.

Kineserna skulle bära munskydd, så som östasiater gör i vabruari, främst för att inte riskera att smitta andra. De skulle hamna på bild.

Självutnämnda representanter för västvärlden skulle begå kreativitet, eftersom det är den rimliga reaktionen på något så ogripbart som en potentiell pandemi. På en bar i Finland, som undertecknad besökte förra helgen, såldes ölet Corona till extrapris, varpå flertalet enheter inmundigades.

Den nordfranska tidningen Le Courrier picard drog det steget längre och lät en kinesisk kvinna med munskydd pryda förstasidan med rubriken ”Gula faran.”

Så var vi där igen.

Redan för 200 år sedan varnade Napoleon för den dag då ”Kina vaknar”, och runt förrförra sekelskiftet myntade den tyske kejsaren Vilhelm II detta i dag vedertagna uttryck.

Kejsaren förutspådde ett framtida krig som skulle hota den vita rasen, något som även nordamerikanerna bävade inför. Den svenska författaren och skalden Victor Rydberg sniffade upp samma spår. I sin essä ”Den hvita rasens framtid” var han visserligen politiskt korrekt nog att kalla saken för ”den gula frågan”.

Rydbergs förslag var att, inför ett stundande raskrig, ”beräkna utsikterna för seger eller nederlag”.

Nu som då framställer västvärlden kineserna – och i praktiken östasiaterna – som en massa.

I dag pratar vi om civilisationer och kulturer snarare än raser, men tongångarna går att känna igen. Nu som då framställer västvärlden kineserna – och i praktiken östasiaterna – som en massa: Ett folk där alla tycker likadant, ser likadana ut och bär på samma sjukdom.

Det är ett mysigt sätt att avhumanisera människor som i själva verket är offer för en kommunistisk diktatur.

I Frankrike – med fyra (4) bekräftade fall av corona – sprider östasiater hashtaggen #jenesuispasunvirus, ”jag är inte ett virus”. I Australien bekämpar myndigheterna fejknyheter om hur asiatiska maträtter sprider smittan. I Kanada upplever många medborgare med kinesisk bakgrund samma fördomar som när sarsviruset bröt ut år 2003. Liknande rapporter går att finna i USA och i Storbritannien.

Situationen i Sverige ska vi inte gå in på, för då blir väl undertecknad anklagad för att kalla svenskar för r-ordet, trots att det inte ens nämns i texten.

Till råga på allt försöker den kinesiska staten släcka elden med bensin. En harmlös satirteckning i Jyllands-Posten, som gestaltar den kinesiska flaggan med coronavirus i stället för stjärnor, har fått den kinesiska ambassaden i Danmark att kräva en offentlig ursäkt. Teckningen ”sårar det kinesiska folket”, menar ambassadören.

Detta leder så klart till flera, riktiga trakasserier eftersom folk har en tendens att ta in två tankar men sedan vaska den som skapar nyanser. Vilket i sin tur radikaliserar kinesiska ambassader världen över. Snöflingan blir en snöboll; gula faran anfaller, men kommer vi inte åt diktatorn Xi Jinping kan vi lika gärna trakassera första bästa kines.

Ja, vilka är det som drabbas?

Förmodligen de människor som har migrerat till västvärlden för att slippa regimens förtryck.