Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

När kommer det folkliga vrålet om kollektivtrafiken?

Foto: JENS CHRISTIAN
Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN

Vanligt folk ser hur bensinpriset river hål i plånboken.

Ännu vanligare folk jublar heller inte.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Insikten kommer i form av ett kortare nyhetsinslag: På tio år har priserna i kollektivtrafiken ökat med i genomsnitt 43 procent, rapporterar Sveriges Radios Ekot. 

Det går att jämföra med konsumentprisindex, vilket under samma period har ökat med tolv procent.

I genomsnitt kostar i dag ett månadskort 1 400 kronor, en enkelbiljett kostar 28 kronor. Så vad händer om Kronobergs trafikdirektör Thomas Nilsson spår framtiden rätt?

”Det kommer att bli dyrare. Billigare ser jag inte framför mig”, säger han till Ekot.

Som vore det en naturlag. Ungefär som att bensinpriset beror på situationen i Mellanöstern och att landets epa-killar inte kan åka ner och spela Eddie Meduza för shejkerna tills de bestämmer sig för att sluta fred med varandra och The Donald.

Nu vinner ingen på att ställa tåg- och busspendlare mot bilister, eftersom svenskar inte sällan är både och.

Men: Proportionerna i reaktionerna. Priset för bilars drivmedel har ökat, fast inte alls i samma takt som priset för att åka kollektivt.

Förra året samlade det politiskt obundna Bensinupproret 2.0 närmare 600 000 anhängare på ett par veckor; folkrörelseforskare kommer att tala om den där Facebookgruppen långt efter att vi alla har loggat ut.

Upproret var vanligt folks sätt att säga att regeringen inte lyssnar. Man fick stöttning av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna och snart stod riksmedierna på rad för att ställa statsminister Stefan Löfven till svars.

Kort och gott: Det går.

I teorin kan politiska beslut göra resandet avgiftsfritt.

Ännu vanligare folk, eller åtminstone lika vanligt, har alltså världens möjlighet. Prisökningen är fakta, regeringen vill att vi ska minska vårt klimatavtryck, kollektivtrafikanter består till stor del av unga vuxna och pensionärer med ansträngd ekonomi.

Till skillnad från bensinen, där regeringen blott kan sänka skatten, drivs kollektivtrafiken av regionerna. I teorin kan politiska beslut göra resandet avgiftsfritt.

Det finns åtminstone få argument för att höja priserna år efter år.

Men vad händer? Ganska lite.

Ett par namninsamlingar brukar lanseras när SL i Stockholm höjer sina taxor. Med rödgröna avsändare. A-pressens ledarsidor skriver pliktskyldigt, på sin höjd. Det är väl det.

Så hur reagerar ännu vanligare, eller åtminstone lika vanligt, folk? Med apati.

Prishöjning? Surt. Tredje, fjärde, femte signalfelet på en vecka? Jaja.

Eller: Snart flyger jag i stället. Från Herrljunga till Borås.

Tomma hot.

Trängseln till boskapsvagnarna får gristransporter att framstå som ett japanskt spa.

En biltrafikant som för ovanlighetens skull tar tåget ser det på två röda: Trängseln till boskapsvagnarna får gristransporter att framstå som ett japanskt spa. Nötter som Coronahostar och snorar, käkar grillad kyckling med bara händerna. Herrar som spretar med benen i 180 graders vinkel.

Målbrottsvrål och dunka-dunka. Boomers som gastar i telefon som vore de djungeltelegrafen.

Intorkad svett. Nykärnat rövasmör.

Man hade kunnat göra uppror och låta samhället skaka i sina grundvalar, men man vänjer sig.

En psykolog hade diagnosticerat det som medberoende. Eller psykisk misshandel.

För 1 400 kronor i månaden. Och snart blir det ännu dyrare.