Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Lundberg

Myten om den politiskt styrda barnlitteraturen

De som faktiskt bryr sig om ungas läsning får inget rum att diskutera litteraturen, skriver Patrik Lundberg. Foto: Colourbox/Bigandt.com

Barn är inte bara barn, de är dessutom debattredskap.

Alla vet ju hur de curlas: De får förstöra sina nackar med paddor och de får dricka tre liter energidryck till frukost. Framför allt kan de inte läsa.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Därför längtade nog många till söndagens ”Babel” i SVT, då landets intellektuella elit skulle diskutera barnböcker på bästa sändningstid. Det är lika vanligt som att en enbent nordkoreansk dragqueen vinner Vasaloppet.

Panelen består av författaren Tone Schunnesson och författaren och estetikforskaren Aris Fioretos. Samt litteraturprofessorn Anders Johansson, tidigare känd som Sven Anders Johansson och ännu tidigare känd som Anders Johansson.

De har fått läsa två nya barnböcker med Förintelsen som tema. Samtalet är blasé fram till frågan om vad man egentligen bör berätta för barn.

Då tänds en gnista i professor Johansson. I dag finns det, menar han, en tendens att barnlitteraturen ska vara präktig, duktig och pedagogisk.

Barnen själva, de blir slagträn som vanligt, skriver Patrik Lundberg. Foto: Colourbox

”Goda exempel. Starka individer, skolans värdegrund ska bekräftas. Det ska vara jämställt, det ska vara mångkulturellt och antirasistiskt”, säger Anders Johansson.

”Så har man en verklighet som inte riktigt ser ut så. Det är lite farligt ändå”, säger Johansson.

Tone Schunnesson flikar in att barnböcker förr kanske var än mer moraliska, men det biter inte. För Anders Johansson, eller om han har hunnit byta till Sven Anders igen, konstaterar att trenden är tydlig:

”Det finns ett slags politisk styrning av litteraturen i dag”, säger han.

Aris Fioretos runkar på huvudet och tillägger att ”det som gör litteraturen bra är ofta det tvivelaktiga”. Sedan berättar han om när han som typ nyfödd läste Edgar Allan Poe.

Ja, visst vore det Sovjet om politiken styrde barnböckerna. Problemet är att det inte stämmer.

På internationella bokmässor blir svenska förlag snarare pikade: Våra barnberättelser handlar om våldtäkter, mord, psykisk ohälsa och mobbning. Sensmoralerna är få och det slutar sällan som i Disneyfilmer.

De som faktiskt bryr sig om ungas läsning får inget rum att diskutera litteraturen

Bland de Augustnominerade böckerna i höstas hittar vi bland annat Uje Brandelius och Clara Dackenbergs ”Hemma hos Harald Henriksson” som gör upp med den godhetsvurmande vänstermedelklass som ändå har utländskt tjänstefolk hemma. Vi hittar också Jenny Jägerfelds ”Comedy Queen” där tolvåriga Sasha bearbetar sin mammas självmord.

I vårens utgivning återfinns Christina Wahldéns ”Tack för allt”, en uppföljare till prisbelönta ”Falafelflickorna” som gestaltar hedersbrott mot flickor i förorten.

Det är blott ett frö av vår sanslöst mörka barn- och ungdomsboksflora.

Ändå bygger två av landets mest respekterade litteraturpersonligheter en halmgubbe bördigare än Gävlebocken. Men den kommer aldrig brinna, eftersom det lär dröja innan någon tevekanal diskuterar barnböcker på prime time igen.

I stället får Anders Johansson andrum nog att – statligt finansierat – forska vidare i sina litterära hjärtefrågor: Adornos naturbegrepp i relation till ekokritiken och subjektiveringens dialektik.

De som faktiskt bryr sig om ungas läsning får inget rum att diskutera litteraturen. De får fortsätta bekämpa den halmgubbe som gastar att svenska barnböcker består av politisk korrekt dynga där alla kallas för hen.

Barnen själva, de blir slagträn som vanligt.

I ljuset av det kan man förstå varför de försjunker i sina paddor och halsar energidryck som om vuxenvärlden ändå inte bryr sig.