Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Maradona, läderkulan och Bo A Orm var min barndom

Hyllning till Diego Maradona vid läktaren på Napolis hemmaarena.
Foto: PASQUALE SENATORE/PACIFIC PRESS/SHUTTERS / PASQUALE SENATORE/PACIFIC PRESS/SHUTTERSTOCK SHUTT
SVT-sportens Jacob Hård. Expressens kolumnist Patrik Lundberg skriver att ”tårkanalerna började arbeta” när Hård i förra veckan belönades med Lukas Bonniers Stora Journalistpris.
Foto: SVEN LINDWALL

När Maradona dog, då förlorade jag inga väderstreck, inga andetag eller gläntor i tillvaron.

Det var något annat.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag insåg det när jag efter dödsbeskedet förgäves letade efter mitt Paninialbum från VM i Italien 1990. Minnena kom tillbaka: cykelturerna till leksaksaffären i Sölvesborg. Förhoppningarna om att riva upp paketet och hala ut ett klistermärke med Diego Armando Maradona.

Oftast blev det några andra. Mats Magnusson, irländaren Pat Bonner, egyptier och emiratier jag aldrig hade hört talas om. Det var inte så illa.

Jag började läsa, trots att ingen ännu hade lärt mig. Det var i jakten på ett komplett Paninialbum. Viljan att tyda fotbollstabellerna i Sydöstran, grafiken och undertexterna på teve.

Det var även hur SVT-reportern Kristina Kappelin berättade: hennes säregna, blommiga accent fick mig att greppa en penna och för första gången skriva.

Allting började på ängen, alldeles utanför. Min ett år äldre granne och jag. Vi levde som vi hade hört att Maradona gjorde (lyckligt ovetande om kokainet och karatesparkarna). Tillbringade dagarna med läderkulan nära fötterna, sov med den bredvid huvudkudden.

Vi spelade i timmar, varje dag. Det gick att göra så. Lira fotboll tills våra mammor gick ut på trappen och ropade att det var kvällsmat. Vakna dagen efter, kuta ut och förvandla ängen till Stadio San Paolo i Neapel igen.

Vi var inte ensamma. Tusentals svenska pojkar och flickor var Maradona. Nästan lika många spelade i lag där alla slogs om tröjan med tian på ryggen.

Nu är han död. I princip alla sena 70-talister och tidiga 80-talister, med minsta intresse för fotboll, skrev några rader på sociala medier. Det gick liksom inte att inte reagera. Vissa fokuserade på knarket och karatesparkarna, arbetarbakgrunden och vänstersympatierna. Andra på VM-kvartsfinalen 1986, mot England, med Guds hand och det gudabenådade solomålet.

I dag har jag samma sträcka till pensionen som till sommaren då ingenting kändes omöjligt.

Men det som så självklart behövde verbaliseras var egentligen överflödigt. Det hade räckt att titta på klippen: se vad han kunde göra med en fotboll.

Själv tänkte jag på att han sov med sin läderkula, om han nu gjorde det, och att han fick barn världen över att göra samma sak. 

Nyligen fylldes jag av närbesläktade känslor, när Jacob Hård fick Lukas Bonniers Stora Journalistpris. Mitt internetflöde fylldes av anekdoter om Lilla Sportspegelns inslag från de animerade Zoolympiska spelen, i vilka Hård dubbade rösten till sportkommentatorn Bo A Orm.

Först skratten, sedan tårkanalerna som började arbeta.

Det är snart tre decennier sedan, nästan lika länge sedan Maradona spelade VM i Italien och jag ville vara han eller kanske Kristina Kappelin. Ängen. Paninialbumet.

I dag har jag samma sträcka till pensionen som till sommaren då ingenting kändes omöjligt. Insikten att jag aldrig kommer bli ny igen; min framtid är bakom mig.

För tio år sedan såg jag samma känsla i Maradonas ögon. Han var förbundskapten för sitt Argentina, landets finaste ämbete. I sin omfångsrika, grå kostym framstod han som fastkedjad vid sidlinjen. Blicken sa att han ville spela. Det var allt han kunde och någonsin ville göra, oavsett om det var i ett VM eller på en folktom bakgård i Buenos Aires, fast det var för sent.

I onsdags, när Maradona dog, hände något särskilt inom mig. Det var inte som att mista någon nära, väderstrecken försvann inte, men någon annat gick förlorat.

Jag tror att det var min barndom.


LÄS MER: Alexandra Pascalidou skriver om sitt möte med Maradona: Han åt upp hela chokladtårtan