Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Lundberg

Malmö är berättelsen om ondska och godhet

Malmö är både falafel... Foto: RONNY JOHANNESSON
...och gängvåld, konstaterar Patrik Lundberg. Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag älskar Malmö.

Det finns andra sätt att säga adjö, men det vore att ljuga.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När jag fixar det sista inför flytten får jag en flashback: Jag ringer kylarfabriken hemma i Sölvesborg och frågar om de behöver folk.

Det gör de inte. Så jag efteranmäler mig till en kurs på Malmö högskola och börjar tågpendla, en och en halv timme enkel resa.

Vid det laget känner jag få människor utanför min kommungräns. Jag vet hur man mekar med en Saab 99 och att hembränt blandas bäst med apelsinjuice, det döljer smaken, men semistorstaden och högskolan injagar fruktan.

Det är då de suger in mig. Jag vet inte varför, eftersom jag är en nolla utan någonting särskilt att säga. De öppnar sig, hur som helst: Malmöborna, som till skillnad från de stockholmare och lundensare jag tidigare har träffat och den första frågan jag fått är vad jag ska bli.

Malmöbor frågar: Läget?

Malmöbor som ilsknar till säger: Flabben!

Sedan är det sällan mer med det.

Jag flyttar ner och ser två sidor: Framväxten av porten till kontinenten och nätterna på Möllan som aldrig tar slut. De gatuprostituerade utanför mitt fönster och blodspåren efter en man som blir skjuten vid mitt närlivs.

Efter 15 år i staden jag nu lämnar har jag lärt mig vad folk här alltid har vetat: Det går inte att säga det ena utan att också nämna det andra.

Berättelsen om Malmö är berättelsen om mänskligheten.

I den stund någon säger att Malmö är en utopi eller dystopi förlorar hon all trovärdighet. För staden är både och. Det är en stad där Jacques Werups dikter om kärlek måste samsas med gängkriminella som mördar varandra.

Berättelsen om Malmö är berättelsen om mänskligheten. Om innovation, framåtanda och mångfald. Om fattigdom, bakåtsträvande och segregation. Om ondska och godhet.

Jag tror att det är därför staden väcker så många känslor: Malmö är allt, utom lagom. Det är en del av Sverige som behöver lyckas respektive misslyckas för att olika politiska världsbilder ska vinna mark.

När jag skulle flytta hit sa en: Det är förjävligt med så mycket invandring.

När jag skulle flytta hit sa en annan: Det är fantastiskt med människor från hela världen.

Ett och ett halvt decennium senare ger jag båda rätt, med allt vad det innebär. Sorgen för Malmöborna är just denna: Att staden framstår som en svartvit plats, när den egentligen bär hela färgskalan.

Jag tycker om mellanrum och nyanser, det är bara där som kärlek kan frodas. Inte på bröllopet eller begravningen, utan i den vardag där ingenting särskilt händer.

Självfallet ser en Malmöbo gängskjutningarna och bomberna, företagsetableringarna och SM-gulden i fotboll. Men det är de andra dagarna som räknas.

Jag vill tacka alla som sög in mig trots att jag inte var någon särskild.

En människa man halkar in i på gatan som bjuder med en på picknick, något som inte skulle ske i en svensk storstad eller småstad. En gubbe som skriker på en för att man cyklar på trottoaren. En falafel med allt på och blandad sås.

Jag vill tacka alla som sög in mig trots att jag inte var någon särskild. Jag vill tacka alla som jag inte har träffat men som utgör fundamentet i den stad som är så mycket mer än bara bäst eller kolera. Jag vill tacka staden som har låtit mig vara den jag var och bli den jag är.

När jag dör kommer jag att ångra många saker, men inte det faktum att jag flyttade hit. Till en plats det är okej att sträva, men också att bara vara. Möjligen kommer jag ångra att jag nu lämnar.

Jag älskar Malmö tills tiden stannar. Farväl.