Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Lundberg

Lyssna inte på terroristerna och deras medlöpare

Foto: VINCENT THIAN / AP TT NYHETSBYRÅN

Terrorism har en sällsynt förmåga att splittra människor. Det märks inte minst på reaktionerna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Efter attacken i Christchurch, Nya Zeeland, florerade Sveriges Radios budord vid krissituationer i vanlig ordning och jag fastnade vid en punkt: ”Betvivla de som beter sig som om händelsen givit dem rätt i en fråga.”

Vad det betyder behöver jag inte förklara. Extremister njuter av den polarisering som uppstår efter ett misstänkt terroristattentat. De älskar hatmanifest och mördare som påstår sig agera i Guds namn.

Jag tror särskilt de gillar den så kallade debatten om debatten: När högern och vänstern – dessa diffusa begrepp – anklagar varandra för att blunda för islamistisk respektive fascistisk terror.

Ensamvargar är sällan ensamma

Sådana diskussioner spelar roll, men flyttar också fokus från kärnan. I antologin ”Den ensamme terroristen” skärskådar religionshistorikern och rasismforskaren Mattias Gardell de cirka 130 ”ensamvargar” som verkade i Europa mellan millennieskiftet och 2017. Majoriteten var fascister och ultranationalister eller sympatisörer till IS och al-Qaida.

En insikt är att ensamvargar sällan är ensamma: På ett eller annat sätt har de radikaliserats av sin omgivning eller på internet.

Samma bild framträder när jag läser Gellert Tamas ”Det svenska hatet”, vilken kretsar kring militant islamism och islamfientliga organisationer, och Dagens Nyheters Niklas Orrenius briljanta reportage och böcker på samma tema.

En annan, minst lika viktig, insikt: De attackerar aldrig varandra. Antimuslimska fascister angriper inte IS-sympatisörer eller tvärtom – de angriper demokratin.

Båda tjänar på skenbilden av att olika grupper inte kan leva sida vid sida, eftersom ett sådant narrativ förenklar radikalisering av ensamvargar och värvning till extremistorganisationer.

Som Niklas Orrenius brukar skriva: Skiljelinjen inte går mellan muslimer och andra, utan mellan demokrater och antidemokrater.

Alla jag träffade kände sorg och rädsla. Däremot talade ingen om hämnd.

Vi vet ännu lite om dådet i Christchurch, men jag har sett terrorns verkningar på närmare håll. Som Malmöbo minns jag hur Peter Mangs mord och mordförsök försatte en hel stad i skräck. På Rosengård träffade jag bland andra en florist vars väninnor köpt blonda peruker, för att inte bli potentiella måltavlor.

Jag träffade skärrade människor i Trollhättan dagen efter Anton Lundin Petterssons attack mot lärare och elever på Kronans skola. En av dem var Kiin Ali som hade förlorat sin 15-årige son Ahmed Hassan.

Jag glömmer aldrig paniken jag mötte på Drottninggatan i Stockholm minuterna efter att Rakhmat Akilov hade stulit en lastbil och kört ihjäl och skadat människor.

Alla jag träffade i de här situationerna kände sorg och rädsla. Däremot talade ingen om hämnd.

Ingen talade om religion eller etnicitet. Ingen av de direkt eller indirekt drabbade jag intervjuade talade i termer av polarisering och ”vad var det jag sa”.

Jag besökte manifestationer i Malmö, Trollhättan och Stockholm utan att se eller höra några bråk. Allt jag såg och hörde var enighet, mot terror och för demokrati.

Min anekdotiska bevisföring hjälper inga överlevare eller anhöriga, men jag tror att vi ska lyssna mer på dem än på terroristerna och dess medlöpare.