Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Lundberg

Jag längtar tills dagens ungdom tar över landet

Dagens ungdom är den klokaste, skarpaste och mest empatiska grupp som har vandrat på denna jord, skriver Patrik Lundberg i dagens krönika.Foto: Colourbox

Jag har målat mörka moln varje vecka i tio års tid.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nyheter fungerar så: någonting sker och mitt jobb är att rapportera om kärnan, det som sticker ut.

Journalister ska ju göra det. Om en människa dog i morse är nyheten inte att tio miljoner överlevde.

När jag sammanfattar 2010-talet blir det extra tydligt. Jag kan omöjligen tänka på något annat än terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, på de oskyldiga människor som Rakhmat Akilov mördade och på den skräck han spred.

Som vore det minnet av den tid som har passerat.

När jag saknar min egen mamma, vilket är hela tiden, tänker jag sällan på när jag stod vid hennes dödsbädd.

Det är det ju, ofrånkomligen, men inte bara. Jag tänker på det när jag läser ”Berättelse om ett liv” av Peter Handke, 2019 års mottagare av Nobelpriset i litteratur. Vid första anblick handlar boken om att författarens mamma begick självmord.

I min läsning av romanen framträder fler bilder: en kvinna som tyckte om oxkött med pepparrotssås, som hade ett glatt lynne och som kunde säga att ”i dag har jag varit lättsinnig och köpt mig en blus”.

När jag saknar min egen mamma, vilket är hela tiden, tänker jag sällan på när jag stod vid hennes dödsbädd. Jag tänker sällan på hennes begravning eller när hon en gång blev intervjuad i lokaltidningen.

Jag tänker på när jag kom hem från skolan och mamma undrade hur dagen hade varit och jag berättade hur dagen hade varit. Jag tänker på när jag hade flyttat hemifrån och hon brukade ringa och frågade hur vädret var.

Visst kan jag berätta om när jag en gång önskade fasan till min födelsedagsmiddag varpå mamma tillagade en sådan, och att jag inte åt upp eftersom det var lite hagel kvar i köttet.

Fast grejen var ju att jag valde kyckling alla andra år och att det smakade fågel.

Mina tidigare matvanor hänger kanske inte ihop med helheten, vårt kollektiva minne av 2010-talet, men i dag är jag konstnär och målar vad jag vill.

Visst kan vi lista tusen hemskheter, men vi får heller inte glömma bort framtiden.

Efter händelserna på Drottninggatan i Stockholm stod självfallet terrorn i centrum, något annat hade varit sinnessjukt. Men jag som var där såg ytterligare en sak: servicepersonal i butiker, på hotell och restauranger. Det var underbetalda 90-talister ur prekariatet, delar av den näst mest curlade generationen genom tiderna. De kunde ha lagt benen på ryggen, men de gjorde tvärtom.

De tog hand om alla andra: stannade kvar och hjälpte skärrade, livrädda människor. Detta trots att tungt beväpnad polis sprang in och ut och letade efter terrorister, detta trots att medier, felaktigt, rapporterade om skottlossningar; de var orkestern på Titanic.

Under årtiondet har jag dessutom besökt skolor i hela landet och mött 00-talisterna, som sägs vara den allra mest curlade generationen. Det kommer sällan positiva nyheter om dem.

Men nu när jag tillåter mig att skriva om det där mitt emellan katastroferna vill jag säga en sak till: dagens ungdom är den klokaste, skarpaste och mest empatiska grupp som har vandrat på denna jord. Jag längtar tills de växer upp, tar över det här landet och ställer saker till rätta.

När jag nu målar en tavla av årtiondet väljer jag därför kycklingen framför fasanen. Visst kan vi lista tusen hemskheter, men vi får heller inte glömma bort framtiden.

Den är ljusare än någonsin.

Terrorattentatet på Drottninggatan

Minidokumentär om attacken 2017.